Tillsammans med Jonathan Lundberg skapade Jakob Hellman många magiska stunder i Kulturens hus.
"Äntligen borta" är också titeln på Jakob Hellmans album som släpptes för snart två år sedan. Äntligen tillbaka var Jakob Hellman redan för två år sedan, men då vågade inte många ta orden i sin mun.
2019, när artisten från Vuollerim gjorde sin första stora turné på typ 30 år, klev han in på en förändrad scen där artister placerades i fack och ingen visste var han skulle få plats. Myten om en ljusskygg kuf hade haft tid att frodas under många år och varje tecken på yrsel och ringrost skapade oroliga kroppar i salen.
Den här kvällen är annorlunda.
Nu är det Jakob Hellman som välkomnar publiken tillbaka och sträcker ut en inbjudande hand. Direkt efter att Mattias Alkberg värmt upp musikaliska incels genom att själv värma upp sig själv (låttexterna sitter inte men artisten är oförändrat bra och låtar som "Lys upp mig som en stjärna", "Ragnar" och "Relativt Norrbotten" är alltid suveräna).
Hellman säger att han kommer "in lite snett” och ingen säger väl emot. Men den här gången är det han som skriver spelreglerna och alla andra tittar på. Inte ens Kulturens hus tystnad känns jobbig längre.
Recensenten tycker att det fanns en del att anmärka på konserten i Kulturens hus men kunde inte låta bli att uppskatta upplevelsen.
Det blir en kväll med drygt 20 låtar, där många inte låter perfekt och väldigt många är otroligt bra. Oavsett vad som händer på scenen känns det hela tiden väldigt organiskt och levande.
Kitok kommer in och lyfter "Tusen dagar härifrån", Matti Alkberg får göra "Tjugonde" själv och låtarna där Jonathan Lundberg ensam kompar huvudpersonen skapar en egen ton.
Jakob Hellman framförde drygt 20 låtar, där många inte lät perfekt men många var också väldigt bra.
Jakob Hellman blandar låtar från sin lilla men bedårande skivkatalog där han flera gånger påpekar att det inte går som det ska. Men vi sitter alla i samma båt här och så länge artisten fortsätter ro gör det inget om det gungar.
Vissa gånger blir det till och med effektfullt, som när han länge letar en vattenflaska i tystnad och sedan erkänner att hela dagen varit full av problem. När sedan "Trettiofem" väl drar igång skär den genom tystnaden på ett glimrande vis.
De äldre låtar funkar bäst på publiken, men "Gabriellas sång", "När jag går in någonstans och känner mig utanför" och "Jag kan inte säga hejdå till dej" kan ingen värja sig mot.
Jakob Hellman uppträdde inför en välfylld stor sal i Kulturens hus.
Även om det blir fel många gånger och bandet inte alltid känns samspelt känns det aldrig otryggt. Det är främst i nyare alster (från "Så mycket bättre" och senare) som det blir problem, men toleransnivån från publiken är högre än någonsin. Det är inte läge att vara kritisk när allt känns så bra.
Jakob Hellman har fått många nya lyssnare via sitt tv-framträdande, där hans möjligtvis frånvarande uppsyn blivit älskad. Och nu är han äntligen borta, här. Det här var inte en konsert i mängden. Det var början på något nytt.
Mattias Alkberg var tillbaka i Kulturens hus och värmde upp både sig själv och publiken.