Hooja – när du vill vara dig själv för en stund.
Eller: När du vill leka nidbilden av malmfältare.
Foajén i Luleå Energi Arena är tryckande varm. Ofattbart många pälsmössor, Helly Hansen-tröjor (eller "glesbygdskavajer" som medvetna säger) och hoodies med Hooja-tryck trängs kring en, för ändamålet, ynklig bar. Tankarna går till påpälsade ministrar i två minus.
Specialbryggda ölen tar slut långt innan konserten startar, spritdoften gifter sig med svettodören och i 100 minuter vrålar folk med i after ski-covers.
Går det att bli passivt onykter?
Jag gissar att det förekommer fler Helly hansen-tröjor (förlåt "glesbygdskavajer") som nyligen kommit med postorder än vad det finns de som luktar rök och bensin. Kustbor tar chansen att klä ut sig i en arena utrustad med gräddhylla, porslinstallrikar och vin.
Produktionen liknar (med Hakkas-mått mätt) mer en U2-upplevelse än en kväll på logen. Där finns den mekaniska älgen Björn, skjutande eldar, Hooja-öl och en avancerad ljusshow. Gällivares skogsdiscokungar har gått hela varvet runt, från tvåmannatält till arena.
Det säger en del om underhållningen när en brandsläckare och snöslunga är artisternas bästa trick – men när du gömmer dig bakom en mask måste materiella personlighetsdrag ta över.
Ska du spela på landets största scener gäller det att ta i – och efter det här finns inte mycket kvar att göra. Det känns som att det här var den sista maxade Hooja-upplevelsen.
Det här är ungdomarnas musik, som kidnappades av småsyskon och föräldrar – och blev vinnare på public service-gala. Ungefär lika coolt som att hänga på Facebook eller röka Blend.
Nio månader efter scendebuten har snart varenda norrbottning sett Gällivare-grabbarna och många tusen har fått både autograf och selfie. I sommar kommer fler chanser. Många gånger har folk undrar hur stora de kan bli – när tar det slut?
Det här kan vara början.
Maskerna sitter kvar men personerna bakom tycks ha släppt garden och imagen. Myten, som tagit Hooja till toppen, har bleknat samtidigt som musiken paradoxalt nog vuxit ur den trånga kavajen. Duon är bättre än någonsin och showen saknar motstycke i norrbottnisk historia, men det är framförallt ett "jävla jippo" och det finns en tidsbegränsning för sådant.
Enda sättet att fortsätta hålla sig aktuell är genom att göra bättre musik och det har Hooja gjort. Problemet är att inte ens duon tagit sig själva på allvar från första början, de nästan skämdes inför varandra när "Donkey kong" blev till – och då hade de inte ens börjat rabbla upp frukter.
Folk har skrattat, dansat ironiskt och förlorat sig i jippot.
Nästan 2 000 personer har lärt sig alla texter om att backa med släp, rejv med lingonplock och fest på ishotellet. Det räcker för att skapa allsång i 45 minuter och ett konstant leende på läpparna. Gällivares hemliga söner har lyckats med något som ingen pistvakt eller jägare lyckats med – att göra folk stolta över en nidbild.
Men med den här upplevelsen har kanske Hooja ändå kramat ut det sista ur schablonen. Humor och ironi åldras sällan väl och att ta kliv utanför glesbygdskavajen är svårt.
Romantiska kärlekslåten "Dit älven går" och nostalgiska drömmen "Kommer du ihåg?" är otroligt mycket intressantare än sprit-och-korv-dunket, men det som hade kunnat vara bäst funkar sämst. Publiken är inte här för en musikalisk smekning – de vill ha ett jippo.
Korkad musik för vanligtvis begåvade människor.
Recension
Hooja (support Kiruna Kickers)
Luleå Energi Arena, lördag 23.45
Längd: 45 minuter
Publik: Typ 1 900 personer, de flesta i medelåldern och på festhumör.
Bäst: Festen hade inte blivit samma fest utan den otroligt taggade publiken. Polers alltså.
Sämst: Två personer med mask som vandrar fram och tillbaka är ingen Zara Larsson-uppvisning direkt.
Betyg: 4