Det är nämligen riksspelekvinnan Lena Willemark, folkmusikgruppen Väsen, improviserande och genremixande Trio X och Norrbotten Big Band. Med musik komponerad främst av Willemark och Väsen i storbandsarrangemang av Mats Hålling ska de ge en konsert som känns som en vind som aldrig vilar, utan pendlar mellan frisk bris och storm, om inte orkan.
När taken håller på att rasa i på Folkets Hus i Jokkmokk får tyvärr många kulturarrangemang förläggas till Östra skolans aula. Lokalen är inte optimal och publiken, som inte vill sitta för nära storbandsblåsets ljudtsunami, hamnar lite långt bak i mörkret. Men hur som helst, så börjar det hela med en polska och sedan en låt till kompositörens fru, på hennes 50-årsdag. Där är storbandsjazzens karaktäristiska kraftiga crescendon och där de slutar tar folktonen vid. Det är ett upplägg som kräver en del av ett musiköra, när annars rätt så skilda genrer avlöser varandra, men det är också effektfullt. Storbandsjazzens magnifika och rökiga coolhet kramar någorlunda ömsint om folktonen som slår an strängar i våra allmogedjup.
En höjdpunkt är låten med text av Tomas Tranströmer, om hur havet rullar fram under vråkens kretsande punkt av stillhet. Den är lite smygande och sätter ihop de musikaliska enheterna till en helhet, där storbandet liksom växer in och tar över stycket gradvis. Polskan som följer går inte heller av för hackor. Och sedan är det ju solona, dessa typiska jazzsolon, där fingrarna drillar fram över klaffar och hål i en närmast oidentifierbar hastighet genom en berg- och dalbana i mässing eller möjligen trä. Det går liksom aldrig fel.
I folkmusikklassikern "O tysta ensamhet" får Lena Willemark spela ut hela sitt folkmusikerregister och det är så vackert som ett rop över gammelskogens tjärn. Det som följer, där den tydliga folktonen klingar mot den lite släpiga, väsande jazzen bakom, har vi hört förut. Däröver vilar Jan Johanssons ande. Och det är ju så snyggt att det kan få fortsätta i en evighet.
Någonstans är hela upplägget inte bara bra musikaliskt, utan också genialiskt, tänker jag. På orter som Jokkmokk tillåter kanske inte alltid kassan att köpa in kultur för att stilla hungern efter varje enskild genre. Där blir mixen i ett musikaliskt genremöte ett smart drag, helt enkelt. Och fasen vad roligt det måste vara att vara musiker i en sån här musikalisk explosion. Fast jag undrar varför bara två av ungefär 22 musiker på scenen är kvinnor. Det gör jag faktiskt.