Teater
Hedda Gabler och Ett dockhem
Av Henrik Ibsen
Regi: Rasmus Lindberg
Scenografi: Mona Knutsdotter
Kostym: Liv Pettersson
Mask & peruk: Gemila Löfgren Roberts
I rollerna:
Hedda / Fru Linde – Maja Runeberg
Thea & tant Julle / Nora – Therése Lindberg
Domare Brack / doktor Rank – Roger Storm
Ejlert / Thorvald – Jonas Hellman Driessen
Jörgen / Krogstad – Erik Kaa Hedberg
Berte / Anne-Marie – Erica Karlefjärd Green
Premiär på Norrbottensteatern, scen 2 10 oktober 2020
Hur många kvinnor har inte genom litteraturhistorien stångat sina pannor blodiga mot en mur av svek från självömkande, självgoda män. Män som vägrar se människan bakom könet. Anna Karenina, madam Bovary, fröken Julie – alla tar de livet av sig. Men Ibsen låter Nora gå. Hon går och lämnar man och barn kvar i dockhemmet. En käftsmäll i en borgerligt konvenansfylld, närmast totalförljugen tid. Snacka om en kvinnokampens ikon!
Nu skrevs inte ”Ett dockhem” i ett vakuum. Kvinnokampen till följd av industrialismens frigörande av arbetskraft under 1800-talets andra hälft låg i startgroparna och även om Ibsens dramatik är mer existentiell än rent politisk så var det Ibsen som bäst lyssnade av sin tid. Och nu, 130 år senare publicerar vi familjelycka med söta vofsingar och läckert dukade matbord på Facebook. Apropå fasader.
Norrbottensteatern spelar ”Ett dockhem” och ”Hedda Gabler” var för sig men även som ett helaftonsevenemang under sex och en halv timme inklusive middagspaus. Djärvt och kaxigt och värt en applåd.
Först ut är ”Hedda Gabler”, skriven 1890. Vi i publiken sitter mitt inne i ett borgerligt hem med möbler i ädelträ, levande ljus, kanapéer och tung sammet; en elegant fungerande scenografi signerad Mona Knutsdotter. På scenen Hedda och hennes man Jörgen Tesman, kallad ”lilla ponken” av sin tant Julle. En markering mitt i prick på Heddas tönt till karl i ett äktenskap hon vantrivs i. Själv kallar hon honom ”fackidiot” – hans stora intresse är flamländsk medeltida hemslöjd. Kort sagt ett stolpskott på nusvenska. Själv härjar hon nedlåtande med tjänstefolket – ett illa dolt förakt för de svaga. Ty Hedda mår inte bra.
Pjäsen ger inget riktigt svar på frågan varför hon gifte sig. Hon vänder bort huvudet när Jörgen försöker kyssa henne, de talar tillgjort och ytligt med varandra när de ses. Att samtala i bemärkelsen utbyta tankar med jämställda gör hon endast med Ejlert Lövborg som hon tidigare haft en relation med, samt med doktor Brack. Bägge åtrår henne fortfarande.
Men egentligen är det kanske inte så intressant att syna gestalterna så nära i sömmarna. Hela pjäsen – som skrevs elva år efter ”Ett dockhem” – har mer av den nya tidens symboldrama över sig. Den psykologiska komplexiteten är större, de underliggande begären och drömmarna viktigare, mer avgörande. Och närheten till Strindbergs ”Fröken Julie” (1889) är påtaglig, Hedda och Julie är själsliga syskon, såriga som de är ner i hjärterötterna. Klas Östergrens översättning är vital och fångar snyggt in det sena 1800-talets tankefigurer med ett mer nutida språk med modern touche.
Hedda i Maja Runeborgs tolkning vibrerar av ångest, nästan gränsande till upplöst skräck. Hon slits mellan en borgerlig fasad av ständigt överslätande leenden och ett närmast stelnat ansikte inlåst i gränslös förtvivlan. Roger Storm som domare Brack skapar med sitt återhållna spel stor auktoritet. Erik Kaa Hedberg som maken Jörgen är som en flipperkula, studsandes runt som en ivrig gosse i Tintin kalufs. Ett överraskande porträtt. Spelet flyter på, välstämt och oroväckande inför slutets katastrof.
Sen blir det plats på scen för Nora och Thorvald Helmer i ”Ett dockhem” – jämte Shakespeares ”Hamlet”, världsdramatikens enligt uppgift mest spelade pjäs. Och här satte regissören Rasmus Lindberg full fart på spelet. Kanske aningen forcerat inledningsvis – men tredje aktens kvalfyllda uppgörelser är iskallt gestaltat. Therése Lindberg, klädd som en fluffig tårtdekoration, gör sin Nora nyfiket levnadsglad, en frisk vind som förför alla i sin omgivning. Roger Storm imponerar som dr Rank, mild, levnadsklok och ett solitt stöd för Nora. Ungdomsvännen Kristine som fått sina törnar i livet berör i sin utsatthet. Samma sak med pjäsens onda genius Krogstad, stramt gestaltad av Erik Kaa Hedberg. Och maken Thorvald far fram i eget majestät, en egenkär, frustande karlslok som Jonas Hellman Driessen sätter rejält med kött på.
Så när Nora på slutet är på väg att lämna hus och hem säger han ”Du din förblindade oerfarna varelse!”. Varpå Nora svarar: ”Jag måste få egna erfarenheter”. (Kanske rentav bli sin egen ana?) Nytt för mig är att Thorvald i sin desperation inför en social skandal söker strypa Nora som räddas av husan (lustfyllt tecknad av Erica Karlefjärd Green). Effekten är närmast chockartad. Och när väl Nora gått – står Thorvald ömkligt hjälplös i dörren och ropar ”Vad? Vad?” Underförstått vad ska jag göra? En flott nyskrivning av Ibsens pjässlut.