Hon får livsstämningar att strömma genom sina berättelser om den västerbottniska vardagen förr och nu.
Kanske kunde man kalla boken för porträttsamling, det är koncentrerade stycken verklighet från Hjoggböle och världen, vilket ju ofta är en och samma sak. Ibland med skärande dramatik när ett barn dör, andra gånger i frånvaron av samma dramatik, när livet vänder mer stillsamt fast lika oåterkalleligt.
Människor lösgör sig ur historiens stora glömska, återkallas till sina sammanhang och repliker. Det är en lågmäldhet som ligger nära det dokumentära, den dokumentära psykologin och människokunskapen.
Som när en amerikafarare både förenar och splittrar två åldrade kusiner som träffas över kakfaten och kaffet. Två berättelser möts, och visserligen säger man i vår tid att var och en har rätt till sin berättelse, men just denna novell visar hur söndrande den tanken är för den mänskliga samvaron.
Amerikafararen har två ansiken, två vara och det krävs en hel del doppande och försiktiga repliker innan han kommer på gemensam plats för de två kusinerna Adele och Karin. I en försonande diplomati som visar hur försiktig verklighetstolkning måste hanteras för att inte sluta i ovänskap, om så frågan bara gäller en sedan länge död person.
Salomonssons finskurna prosa har förmågan att närma sig människor utan tvång, utan att de går sönder. Men en hårdare gallring hade tjänat helheten eftersom hon också har en tendens till övertydlig välvillighet, en brist på kontrast och kontur i sitt berättande. När hennes stil går mot det tillrättalagda borde redaktören ha tagit fram rödpennan. Då hade mästerskapet blivit så mycket tydligare i en obetydligt tunnare bok.