Kan du föreställa dig att gå förlorad
Kan du föreställa dig att sakna
All betydelse Betydelsen av dig själv
Kan du föreställa dig vreden
Denna smärtsamma strof är hämtad från Jenny Tunedals märkliga diktsamling ”Rosor Skador”. Dikterna handlar om demens, vad som drabbar de sjuka, vad som drabbar deras anhöriga. Ordet demens har latinskt ursprung och betyder ”utan själ” vilket speglar hur demenssjuka har uppfattats.
Tunedals demenssjuka mor vistades länge på en vårdinrättning. Tunedal besökte henne ofta och började anteckna vad hon och andra patienter på avdelningen sa på sitt eroderade och mörklagda språk. Poeten fann att deras yttranden ofta liknade poesi. Dessa språkliga dokument utgör utgångspunkten för dikterna, men Tunedals samling präglas också av litterära referenser.
Shakespeares drama ”Kung Lear” om den gamle förvirrade och plågade kungen och hans döttrar får stort utrymme som resonansbotten, men också en rad andra författare och filosofer citeras, exempelvis Svetlana Aleksivetitj, Samuel Beckett, James Joyce, Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein.
Av detta stoff har Tunedal lyckats skapa både skrämmande och skimrande dikter, ofta rytmiska, ofta vackra och hemlighetsfulla:
Alla rosor skador Det som är kärlekslöst och svagt
Kanske att ha eller inte ha någon
Om det bara vore att uthärda
När någon dör eller inte
Vreden så stark att man är beredd att dö
Var är alla som inte ska dö
Molnen och träden
Vattnen som husen byggdes kring
Karin Boye skrev på 30-talet en essä med titeln ”Språket bortom logiken”. Med utgångspunkt från psykoanalysen, som hävdar att symbolförrådet till stor del är gemensamt för alla människor, ville Boye att den moderna poesin inte skulle präglas av logik utan av frigörande symboler.
De dementas språk gömmer sig också bortom logiken, det kanske också innehåller frigörande symboler. Jenny Tunedal har visat med sin unika diktsamling att de dementas språk äger ett värde och kan förvandlas till särpräglad och skön dikt.
Men framför allt vittnar hennes bok om att det trots allt går att älska en dement förälder, som kanske inte ens känner igen sitt barn, och att det är meningsfullt och barmhärtigt att lyssna till vad de dementa säger. Och att man inte kan kräva tillbaka den gamla friska föräldern utan måste acceptera den nya förändrade personen.
Jenny Tunedal har med sina dikter visat att de demenssjuka förvisso har en själ. Det är ett enastående resultat för en poet.