Sedan debuten på 90-talet har han skrivit ett 20-tal böcker av olika slag, essäer, barnböcker, översättningar. Och så är han poet.
En alldeles annorlunda poet, som har påbörjat ett märkligt språkundersökande och språkknådande arbete som i ”Ansvaret Ansvaret” (2010) och i den ordflödande och 640 sidor tjocka boken ”Tung trafik och lilla vägen” (2013).
Han fortsätter sin envetna ordjakt denna höst i sin nya bok ”Atts ord”, som är betydligt tunnare, jag räknar till 60 opaginerade sidor. Få ord, ofta ett enda på raden, mycket luft mellan raderna. Tiberg upplyser inledningsvis ”HÄR BÖRJAR BOKEN” och avslutar den med ”HÄR SLUTAR BOKEN”, kanske för att texterna vare sig har början eller slut.
I övrigt är författaren dold bakom sina ord, inget subjekt finns, inget landskap, ingen tydlig handling och kanske också sammanhang saknas. Vi rör oss hela tiden i en språklig värld, där man är osäker på vad orden betecknar, och frågan är om detta räcker för att hålla läsaren intresserad. Jag tror att många ger upp inför det som verkar vara ett meningslöst ordrabblande.
Tiberg kräver nämligen en stor insats av läsaren. Men efter att ha läst boken några varv får jag för mig att detta upphackade och delvis ofärdiga språk speglar vår tid, vår nästan ordlösa fasa inför krigets skoningslösa förstöring av människor, städer och byar, inför dess sorgliga lämningar av lemlästade kroppar och drunknade flyktingar. De söndersprängdas språk, som Martinson återgav i ”Aniara”, kan kanske ljuda som i Tibergs bok. Så hör jag till sist en röst, en stapplande och ångestfull.
Den underordnande konjunktionen att, eller det lilla infinitivmärket att, detta känsloneutrala och associationsfattiga ord, blir användbart som titelord, ”Atts jord” är en värld som håller på att förstöras.
”Plundringsljuset” är bokens första ord, ”ingångshålet”, ”det gröptas”, ”vapnets”, ”och slaktmasken galts”, ”faderlöshetens”, ”den smältande/formnekan”, ”förgätelsen
dens blodighets/kör/till dens båge”, ”förstörelsen”, ”nedfallet”, ”dets fall/dets veck/dets nedslaktadhet”, ”dens kött/dens kötts äng/vid drunknadhets kanter” ”vid dens bortsveddhets hjärta” är några exempel på ord och uttryck som får mig att uppfatta Tibergs texter som sorgesamma ekon från vår smärtfyllda värld.
Men eftersom författarens avsikt med texten är svår att fastställa, blir självfallet min läsning diskutabel. Det kan finnas hur många läsarter som helst, och det kanske är just det som är avsikten.