Men Markus, Vero och Abbe i ”Markus mittemellan” är kvar hemma.
I den tredje fristående boken om vännerna låter Katarina Kieri lägga in Markus mamma på en psykiatrisk klinik. Mammans depression, som kommer och går, är allvarligare den här gången. Vi får aldrig veta vad som är orsaken till hennes tungsinne. Och bra så, för så här kan det vara i en del familjer. För Markus finns inte frågan varför, han är van vid att dörren in till henne är stängd i perioder. Och även om han saknar henne så är Vero viktigare nu. Markus har fullt upp med att utforska vad det är som händer i honom när han tittar på Vero. Han är helt nöjd med att pappa är på sitt arbete så att han och Vero har dagarna för sig själva.
Mamma må vara deprimerad men det är pappa, trots att han är frisk, som är mest rädd. Rädd för förändringar, rädd för att göra fel, rädd för att prata om väsentligheter med Markus. Han är både osäker och sträng och ser därför inte Markus behov.
Att, som Katarina Kieri så lyhört gör, skriva in föräldrarnas tillkortakommanden, sätter fingret på hur svårt det är att hitta rätt i sig själv, oavsett ålder. Markus självtillit ökar i den spirande förälskelsen till Vero, medan pappa bara ser sitt dåliga samvete. Men Markus måste följa sin väg, finnas för sig själv. När en människa inser det, flyttas berg.
Den yttre dramatiken är nedtonad i den är boken, som riktar sig till unga från cirka 9 år. Den finns inte i leken eller kamratkonflikterna, utan i det stora som syns i det lilla, som att kinder färgas röda.