Litteratur
Laguner blomma
Författare: Gustav Sjöberg
Förlag: Bonniers
Det är en verkligen en kritikerkliché, men det är sant. Den rör sig på majestätiska scener som har ett bibliskt, arkaiskt och fullt samtida uttryck. Som läsare är upplevelsen att vistas i en skapelseprocess, världar blir till i ett myller av ord och intryck, det är svårt att fästa sig vid enskildheter, men lätt att dras med av kraften.
Här finns en rytm mellan det barock överflödande och det språkmaterialistiskt fragmenterade, här finns strömmen av ord och ordens enskilda klanger. Här finns en inledning där land blir till genom geologins egen poesi, facktermer formar förkastningar, leror lägger sig i lager på lager, mineralerna mixar ihop sig.
Därefter ett glesare avsnitt, distanserat, särklanger som skapar luft och lugn, skapelseprocessen drar efter andan.
Därefter ner i jorden igen, myllorna bildar sig, blir fruktbara, samlar sig till liv, näring, samhälle. Sjöbergs ordmassor väller och välver, det är själva matjorden som berättar varför den finns till, hur den gör allt möjligt i myrmarker, mossor, starrängar, orden ligger så tätt att de alstrar värme.
Det är något i själva uppbyggnaden, språket är en vibration bland tid, människa, historia, en supersträng av olika tillstånd, det surrar och durrar av dialekt, troligen Överkölis, det virrar och viner från tron och från tanken, vi är hos läsarna, i klostren, ibland (rätt ofta) är vi i den norrbottniska kärvheten, men sedan i den etruskiska forntiden eller i Venedigs fruktbarhet.
Genom denna språkliga expansion får vi samexistera bland elementarpartiklarna, bland kentaurerna i deras förvilling och sköljs med orden som i en tidvattensvåg som inte nöjer sig med att vara global, den är existentiell och universell.
I stunder blir det överbevisande, den magi Sjöberg besitter löser upp språket och använder det på nytt, men det är tungt som läsare att ständigt gå jämsides med Skaparen, man känner hans makt, man erfar kraften, men undrar också om det inte fanns stunder för lite vanlig tröst och värme?
De finns ibland, när snurrscenen vrider sig till nordliga minnen, till rum där det gräddas våfflor av råg och diftonger och kärvarna torkar i rian medan kalvarna kesar, en nästan etnologisk frid stillar orden.
”Laguner blomma” är tankediger men också sensuell, inte direkt lättflörtad men låter man tålamodet verka i lag med läsningen är den storslagen.