Litteratur
Genom springorna ser jag stjärnorna, stigarna över himlavalvet
Författare: Mona Mörtlund
Förlag: Black Island Books
Det är bra för perspektivet och ger läsaren tid att bekanta sig, att vänja sig vid rösten. Som poet har hon nämligen den allra viktigaste egenskapen, en omisskännlig klang, en formulerad förtrogenhet som läsaren kan ta till sig.
Den klangliga förmågan är inte enbart språklig, den rör även blicken, ögonblicksstämningen. Därför kan hon skriva sådana meningar som samlingens allra första: ”Jag passerar Juhonpieti/ när rallarrosen blommar”, med en enkelhet och en koncentration som för tankarna till haiku. Tid, plats, färg, rörelse, kort sagt; utsnitt ur livet.
Mörtlunds metod är ofta dokumentär och ligger nära prosan, men är mer ömsint med orden. Hennes dikter berättar, minns, redogör. Den gamla byn, de gamla människorna, en hel kultur tar plats i dikterna med sina skuggor och sitt språk. Det är inte utan risker, verkligheten trängs då ibland med lyrikens inre krav på efterklang i medvetandet. Dikterna minns, men sjunger inte upp sig.
Hennes korta ”eftertänksdikter” står fram som de bästa: ”Sent omsider insikten/ Det är för att du finns/ och säger mitt namn/ som också jag finns/ Om och om igen/ skapar vi varandra”.
Tjugo års diktande, fyra samlingar mellan 2001 och 2022. Byn förblir resonansbotten för allt, för relationer, iakttagelser, orientering i både tid och rum. Kangos är världen, men Kangos måste man lämna.