Sara Johansson
Fötterna på jorden
Ordfirman
Men dikterna vittnar om en sökande poet som försöker få fotfäste i tillvaron. Johansson grubblar över den mänskliga existensen, vad betyder ”jag”, vad är ”mitt” i det virrvarr av tankar och känslor som ryms i medvetandet. Johansson har emellertid funnit att verbaliserandet av problemen har en terapeutisk funktion.
jag vaknade en morgon
och viskade att det gör ont
och jag kände smärtan
hur den öppnade sig
tog över mig helt
och när jag såg den
flög den iväg
Alla texter i boken är snyggt centrerade, dikterna ser ut som skulpturer. De regelbundna formerna kontrasterar mot textens komplexitet. Även om orden slinter och skrivprocessen lätt skapar ”litteratur” i stället för att spegla verkligheten, arbetar poeten vidare. Hon vet att dikten blir något annat än det minne hon vill skriva om:
men när jag skriver detta minne blir det vackert
då det skett är jag närvarande där
det som hände var en annan verklighet
jag förlorade
Johansson skriver en sorts lärodikter, hon vill förtydliga tillvarons gåtor för sig själv och för läsaren. Jag skulle gärna se mer konkretion och mindre resonerande som i den fina dikten om en anförvant som snart ska dö:
det är skogen vi ser vid vägens ände
och mörkret som får dig att hålla min hand
det är ljuset jag vet att vi håller vid liv som susar bredvid oss i vindarnas land
och livets stigar är början på färden där du ska hålla min hand till sist
Jag tror att Sara Johansson med sitt känsliga rytmiska språk och sin poetiska energi har mycket ogjort som författare.