Litteratur
David Vikgren
Mordnattenmatrisen
Teg Publishing
Mellan impressionistisk och flytande elegans och ett slags missnöjt vrövlande. Han har också haft förmågan att överraska, den sammanhållna poetiken verkar han sky, det experimentella är själva ändamålet, viljan att lämna sina spår driver hårdare än att fördjupa dem.
Nu tar han till orda med en kortroman om Palmemordet som fått den aningen skrivarkursmässiga titeln ”Mordnattenmatrisen”. En helt kort och ganska konstlös serie iakttagelser från Sveriges mest historiska natt. Utformad ungefär som Jose Saramagos romaner, helt utan skiljetecken, som en ordström med hastig andning. Som formexperiment inte oprövat, men åtminstone starkt koncentrerad runt de avgörande ögonblicken söndagkvällen den 28 februari 1986. Timmarna då vi alla vet vad vi gjorde och var vi befann oss.
Tja, det är väl vad som låter sig sägas. Som läsning bjuder det ett visst motstånd, men det låter sig göras att läsa utan skiljetecken, de är ju en ganska sen uppfinning, vissa runinskrifter bjuder betydligt större läsmotstånd än Vikgrens bok just på grund av denna frånvaro av språkets minsta krumelurer.
Ny gestaltning av en avgörande vändpunkt i vår historia eller bara ännu ett bevis på Vikgrens förmåga till konsekvens i sina projekt? Läsupplevelse? Nej, snarare förvånande odramatisk. Kanske matrisen ska förstås ironiskt, eftersom en sådan aldrig kommer att uppstå. Ordströmmen ur olika medvetetanden kunde ha gestaltat en sen kväll vi alla bär minnet av, men det enda vi ser är strömmen, vi känner inte minnet. Det är synd, men Palmemordet är knappast färdigskrivet. Inte i något av de litterära format vi har att tillgå.