Dans
Cave
Kulturens hus stora sal 15 november
Dansare: Chang Liu, Leila Verlinden, Sam Huczkowski, Lander Casier, Kevin Julianto, Damini Gairola, Courtney Mazeika, Arūnas Mozūraitis
Koreografi: Rena Butler
Kostymdesign: David Gehrt
Kompositör: Darryl Hoffman
Ljusdesign och scenografi: Sofia Linde & Hannele Philipson
Dramaturg: Rebecka Berchtold
Repetitör: Shumpei Nemoto
Koreografen Rena Butler från Chicago har skapat föreställningen Cave som danskompaniet Norrdans i Härnösand sätter upp och som ingår i Dansserien, ett samarbete mellan Kulturens hus och Dans i Nord. Det är åtta dansare, men många av oss är nog lite extra spända på att se Luelåsonen Sam Huczkowski, född 1995, som var Dans i Nords stipendiat när han var en ung lovande dansare på estetiska programmet i gymnasiebyn och i Exiled.
Det är en suggestiv, otäck bild av människor fastkedjade i sinnevärlden och hur det går när de försöker ta sig loss som målas upp.
I föreställningen bjuds inte på så mycket musik i vanlig mening, utan det är mer av ett konstnärligt ljudverk som även innehåller tal, i huvudsak på engelska. Även ljuset har stor betydelse för upplevelsen. Epileptiker bör varnas.
På mitten av scenen står själva grottan. De åtta dansarna är alla svartklädda och har stora delar av föreställningen huvud och ansikten täckta, vilket får dem att framstå lite som aliens. De rör sig smidigt, ofta i formationer, som en enda kropp, klättrar ibland, samtidigt som de snurrar och vrider på själva scenen. Då och då är det någon som lösgör sig ur gruppen och uttrycker något mer individuellt, däribland Sam Huczkowski som har något av ett danssolo i finalen, då han visar att han har ett starkt personligt uttryck.
För att fullt ut förstå innebörden i föreställningen måste vi backa drygt ett par tusen år. De flesta av oss har nog hört talas om Platon, den grekiska filosofen som levde några århundraden före Kristus i Aten. Men, handen på hjärtat, hur insatta är ni i Platons grottliknelse? Om inte är ni i gott sällskap. Tur man har nätet.
I grunden handlar det om att det finns två nivåer av verklighet. Dels den icke-perfekta sinnevärlden. Dels den perfekta idévärlden bortom tid och rum.
En grupp människor är sedan födseln fastkedjade i en grotta utan att ens kunna vrida på huvudet. De känner ingen sorg över det, för de vet ju inte om något annat. Mellan dem och det som finns utanför brinner en eld. På väggen inne i grottan projiceras verkligheten utanför som skuggor. Men så lyckas en av dem ta sig ut. Chockerad upptäcker han att allt han hittills sett bokstavligt talat bara var en skugga av den riktiga verkligheten. Allt detta vackra som finns utanför har han missat under hela sitt liv. Han återvänder till grottan för att berätta. Men de tror inte på honom, utan stämplar honom som galen.
Slutsatser: 1. Du kan inte kan vara säker på om det är den riktiga verkligheten du ser. 2. Om man frigör sig från sina bojor och vågar tänka nytt är det inte säkert att det tas emot särskilt väl.
Om jag nu inte tolkar handlingen fel så är Sam Huczkowskis gestalt en av de som lyckas ta sig ut och bli fri i slutscenen då han även slipper ifrån sin ansiktsklädnad och tar ögonkontakt med publiken.
Även om det är både vackert i någon mening och sinnligt och otroligt skickligt framfört, så är det lite som att befinna sig i en 50 minuter lång mardröm. Platon hade varit nöjd!