Jag var novis på Loney dear när jag började lyssna in mig på musiken i början av veckan efter att jag hade fått recensionsuppdraget för fredagskvällen. Och nu efteråt blir jag tvungen att googla på vad det här handlar om för genre. Enligt Wikipedia, hur pålitligt det nu är, kallas det kammarrock. Eftersom det för tankarna till klassisk kammarmusik verkar det ganska rimligt, även om termen var helt ny för mig, fast Loney Dear känns knappast rockig, det är mera pop, som går åt klassisk musik och ibland jazz eller filmmusik, typ från Schindler's list.
Emil Svanängen slår sig ner vid flygeln, självklar som en Elton John, och startar konserten. Det märks snabbt att här är en kille som andas och lever musik, säkert drömmer han om musik också, och han omger sig med likasinnade på scenen.
Sättningen för kvällen har jag nog aldrig sett tidigare. Den består av synt och trummaskin, trakterad av Emanuel Lundgren, kontrabas och elbas, spelad av Josef Kallerdahl samt marimba, vibrafon, dragspel, klockspel och trummor som Mathias Ståhl tar hand om. Och så huvudpersonen, Emil Svanängen, som sjunger och dessutom spelar klaviatur och gitarr.
Låtarna bygger allt som oftast på en ganska enkel, men snygg melodislinga som kanske ligger i pianot, eller i synten och repeteras om och om igen och obevekligt suger in en i musiken. Melodier byggs upp, suggestivt och rytmiskt. Man vill blunda, lyssna noga på alla delikata ljud, försöka komma underfund med allt man hör, gå in i det, låta sig svepas med. Det är musik man vill ta med sig hem sent på kvällen, efter en arbetsdag som började 8 i morse och slutar nu när klockan passerat 23.30 och sedan somna till den.
Bärande för hela konserten är så klart Loney dears röst. Om ni har hört 1980-talslåten "I'll find My Way Home", med Jon & Vangelis så kanske ni kan ana. Ljus och magisk på något vis. Det är finstämt men expressivt. Ibland tar han sällskap av resten av musikerna i tajt Simon & Garfunkel-stämsång.
Texterna är mestadels melankoliska, "No one's gonna take you through the night. No one's gonna take you through this", med någon enstaka kärlekslåt insprängd. Medan han spelar och sjunger framstår han som något introvert, vilket hänger ihop med karaktären på musiken förstås, men i mellansnacket bryter han isen med sin charmiga, småknäppa humor. I en låt bjuder han in publiken att hänga med i en egen stämma. Dessutom bjuder han bokstavligt talat in alla att hänga med bandet ut på puben efteråt.
Någon låtlista finns inte att tillgå och få låtar presenteras med namn, så jag kan tyvärr inte säga vilka som spelades. Att det inte fanns någon låtlista blev tydligt när Emil Svanängen skulle dra igång nya låtar och övriga musiker inte visste vilken han tänkte köra, ibland knappt han själv, och vid ett tillfälle bestämde han sig inte förrän mitt i introt vilken låt han skulle välja.
En kvinna säger efteråt att det bara var synd att det var så lite folk. Han borde ha fyllt CoopArena, menade hon.
Själv undrar jag stillsamt, nu när restriktionerna är upphävda, var är alla ungdomar? Det är samma reflektion jag gör varje gång jag är på konsert. Hur ska det gå med tillväxten? Jag hoppas i och för sig att de var på Lillan på gratiskonserten. Men till er vuxna, ni som har råd att gå på konserter, vill jag skicka en uppmaning: Sponsra med en slant och peppa era ungdomar att ta sig ut också, ut på riktiga spelningar. Det finns så mycket musik att uppleva i den här stan!