Det är inte första gången han sitter i fängelse, redan på tjugotalet sattes han tre gånger i fängsligt förvar, då för förskingring. I botten ligger ett morfin och alkoholmissbruk.
Kanske är det hans långvariga missbruk och återkommande avgiftningskurer som ”lärt” honom hantera instängdheten. I vilket fall är alla hans inlåsningsperioder mycket kreativa. Den påtvingade abstinensen omvandlas till litteratur, och det i en fart som inte kan kallas annat än psykotisk eller neurotisk. De första veckorna av fängelsetiden -44 skrev han romanen ”På livstid”. Därefter lyckades han förhandla till sig ytterligare några ark papper för att i ett slags chifferskrift skriva ner sina minnesanteckningar från nazityskland. Det var ett livsfarligt uppdrag han givit sig själv. Han berättade ju vad som hänt, utan censur, utan att väja för att nämna namn och rang på dem han avslöjade.
Det är avslöjande. Inget är egentligen förvånande, vi har hört om det och sett det på film. Hur människor drar nytta av situationen efter att Hitler tagit makten genom att ange dem de haft ett horn i sidan till, varit avundsjuka på. Fallada kämpar för att behålla sin värdighet i en alltmer korrumperad tillvaro, men utan att riktigt tillstå det drabbas han själv av giftet. Inte så att han faller så långt att han blir angivare, men för försörjningens skull går han med på att göra ändringar i ett filmmanus, lägga till passager om ”goda arier och elaka judar” för att tillfredsställa Göring. Och nästan som svar på de osagda förebråelserna ger han sig på dem som från utlandet kritiserar de författare som stannat kvar och fortsatt skriva. Lätt för dem att sitta i bekväma fåtöljer i London och be oss riskera livet, skriver han. Och det har han ju rätt i, men kan ändå inte försvara det han gjort.