”Bira, bira, bira! Bärs, bärs, bärs!” skanderar ungdomarna som väntar på Labyrint framför Cityscenen. Ett lite underligt val av berusningsmedel att hylla, kan tyckas, med tanke på gruppens fäbless för cannabis – men det är i alla fall en typ av drogromantik.
Denna läggs dock inte så mycket fokus på under kvällens framträdande. Drogromantiken, alltså. Istället blir det en massa allsång – då både Labyrint och gästande Amsie Brown är väldigt duktiga på att engagera åskådarna, och dessa i sin tur är ännu duktigare på att besvara detta initiativ till kontakt. Det hela görs också på ett sätt som känns lite kaotiskt, men samtidigt kontrollerat. Övergångarna verkar spontana, men är förmodligen bara snyggt inövade. Det märks att Gottsundagruppen turnerat mycket, helt enkelt.
Personligen gillar jag Labyrints hiphopgrund, och jag älskar soulinslagen. De konstanta reggaebeatsen gör dock att det musikaliska helhetsintrycket blir lite trist och liksom Kapten Röd-krystat.
Men det är min subjektiva åsikt som tvångskompartmentalist och baktaktsskeptiker. I egenskap av liberal recensent (alltså, inte liberal på det sättet) måste jag lyfta på hatten för Labyrint och deras kontakt med publiken. De är precis vad tidigare nämnda ungdomar vill ha – precis som Status Quo under fredagen var perfekta för de lite äldre besökarna. Ännu ett bevis på att Kirunafestivalen vet hur de ska tillfredsställa sin målgrupp.