Linnea Henriksson och Mats Garberg under lördagens konsert i Kulturens hus.
Musik
Linnea Henriksson möter Norrbotten Big Band under ledning av Joakim Milder
Kulturens hus, stora salen lördag 21 september.
Det var lapp på luckan i Stora salen när Linnea Henriksson primadonnelikt svepte in på scenen med bägge händerna höjda i ett v-tecken. Nu är Linnea Henriksson inte någon blyg liten viol i vanliga fall men naturligtvis kändes det maffigt att ha Norrbotten Big Band under Joakim Milders ledning mullrande i ryggen. Och det blev ett på det hela ett lyckat möte ju längre kvällen gick.
Konserten bjöd på ett femtontal låtar från de olika samlingar hon gett ut sedan debuten 2010 varav flera örhängen där den blandade publiken inte var sen att hänga på. Det blev nummer ur ”Så mycket bättre”, ”Till mina älskade och älskare”, ”Linnea Henriksson” och ”Det lilla” från 2023. Och hon körde även ett nummer från sin kommande skiva; ”Ge inte upp på mig”.
Linnea Henriksson har såväl en röst som en persona som spred värme i salongen. Under kvällen berättade hon mycket om sig själv och det liv hon valt att leva – i en lagom blandning av småputtrighet och ett par nypor levnadsvisdom ibland på gränsen mot det triviala. Men hennes hyllning till Norrbotten Big Band ”av världsklass” kändes ärligt menad och fick mening i och med hennes egen resa in i jazzens värld som också blev ett sökande efter det egna uttrycket.
Några nummer stack ut. I charmiga ”Två tjejer” kompletterade Dan Johansson grandiost på sitt flygelhorn. I melodiskt snygga ”Den stora dagen” (komponerad av Vikingarna) med sin vemodigt sorgliga text, lågmält och känsligt framförd av Linnea Henriksson och med ett lika finstämt solo på tenorsax av Mats Garberg. ”Jag är lyckligare nu” – kanske kvällens vassaste nummer – inleddes med ett magnifikt intro av David Lagergren på piano (och det kändes banne mig som han kunde sin Ludvig van) innan bandet dundrade in med pansartungt gungande harmonier. ”Två delar” där det knepiga i att flytta och samtidigt längta tillbaka gestaltades. ”SMS” är en bitterljuv kärlekssång, enkel och rättfram där kapellmästare Milder vägledde bandet i precisa harmoniska ljudmattor.
Om det blev den bästa konserten? Svårt att veta, men bra blev det med ett gäng fina musiker.