För det är inte första gången som jag ser Linnea Henriksson live. Sedan debutalbumet "Till min älskade och älskade" har jag följt hennes karriär på olika sätt. För vem har egentligen kunnat missa henne genom åren? Tydligen inte Kirunaborna som har slutit upp för att bilda den största publiken hittills på årets festival.
Jag har funderat på vad som gör att jag har tänkt ”åh ska Linnea spela?! Henne måste jag se!” så många gånger genom åren men jag har kommit fram till en sak; det finns få artister i dag som bryr sig så mycket om att exakt alla i pubiken ska ta med sig en upplevelse hem som Linnea Henriksson. Och tonerna till låten "White" blir startskottet för en timme fylld av energi och svärta.
Anledningen till att jag för alla dessa år sedan fastnade för Linnea Henriksson var hennes texter. Hennes betraktelser och verklighetsbaserade lyrik går inte att
jämföra med någon annans. En av hennes Så mycket bättre-släpp "Småtjejer" är tillägnad "alla småtjejer, alla småkillar och alla stora som fortfarande vill något". Och den låten är så viktig i en tid där vi kvinnor fortfarande kämpar för lika rättigheter. Ackompanjerad av Mira Palme som körar så blir det en låt som är svår att överträffa.
Hitsen avlöser varandra. Petter gästar under "Se på mig" och det hyllas av den främre delen av publiken som verkar kunna varenda ord. I "Lyckligare Nu" är allsången total och det är fint att se att även en lite frusen Kirunapublik sjunger och dansar som om inget annat vore möjligt. På tal om publiken. Det är lite oroligt, det måste jag medge. Här borde jag kanske rikta en känga till vakterna som inte tar tag i situationen som utspelar sig framför scenen där några ungdomar inte riktigt kan bete sig så väljer jag att hylla Linnea Henriksson. Under låten "SMS" tar hon sig ned till publiken, ber alla att sätta sig på marken och sedan sjunger hon den smärtsamt fina låten framför en sittande publik som fullkomligt har tystnat.
Hon lyckas skapa en intim känsla trots att publiken står utspridda på backen som leder fram till scenen. Kanske är det hennes mellansnack som skapar känslan. Det personliga snacket om hjärtesorg och idiotiska beslut kan inte bara skapa igenkänning hos mig. Men det är så det känns. Det känns som att Linnea Henriksson har kommit till Kirunafestivalen för att min skull. Ja, det är en märklig känsla jag vet. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att hon lyckas skapa den känslan i mig. Men när jag ser alla de personerna som står framför scenen och sträcker upp händerna mot Linnea samtidigt som de skriker ut textraderna till hennes låtar så tror jag inte att jag är ensam.
Timmen början gå mot sitt slut och hitlåtarna ”Säga mig” och ”Halmstad” får avsluta kvällens spelning. "Halmstad" går rätt in i alla hjärtan med hyllningen till ens egen hemstad och ”rätten att bo där man vill bo”. Hon avslutar konserten precis där hon ska vara, mitt i publiken. Hon lämnar mig fylld med energi. Linnea Henriksson är ett unikum.