Det saknas inte direkt uppväxtfilmer om vita medelklasskillar i USA. Men efter Boyhood kan vi lägga ner genren. För när den lågmält mästerliga livsskildraren, Richard Linklater (Dazed and confused, Bara en natt-trilogin), nu har tagit tag i ämnet och ägnat tolv år åt en liten killes uppväxt är nog det mesta sagt. Och det på ett enastående sätt.
När man inser vidden av vad Linklater faktiskt har lyckats med – att foga samman ett hela tiden levande material filmat utspritt över tolv år - är det omöjligt att inte tänka på den riskabla metoden exakt hela tiden. Det går inte att separera det från resten av filmupplevelsen, när åren tickar på och alla åldras utan en enda gummimask i sikte.
Det handlar alltså om Mason, från början sex år. Han och systern bor hos sin mamma, som försöker ta tag i sitt liv efter skilsmässan från pappan. Sedan rullar det på med nya äkta män, kvinnor, barn, upp- och nedgångar i nästan tre timmar.
Men befriande nog hängs inte storyn upp kring några dramatiska "avgörande ögonblick". Lite slumpartat får vi i stället titta in i Masons utveckling från liten storögd kille till en ganska typisk Linklater-figur, en avig produkt av sin samtid.
Förutom några alkoholindränkta scener där mammans nya män gör bort sig skildras mest helt vardagliga händelser. Som en nattning där Mason på ett växande barns plötsligt vis frågar sin lite handfallna pappa: "Älvor, de finns inte på riktigt, va?"
Boyhood handlar om det mänskliga finliret, de där till synes oviktiga stunderna som ihopfogade dag efter dag utgör det vi kallar våra liv. Ingenting händer samtidigt som allting händer. Som mamman, den enastående Patricia Arquette, utbrister när det är dags för Mason att åka till college: "Jag trodde att det skulle vara...mer".
Filmen har redan hyllats på ett nästan tjatigt vis men den är verkligen ett imponerande indie-epos till konstverk, som det är ljuvligt och inte så lite bitterljuvt att se.