De räcker med ett par inledande meningar sedan är jag fast. ”Min pojke frågade mig: skulle du älska mig om jag dödade någon? Och detta var innan vi visste. /…/ Och jag svarade ja.”
Allt finns där. Förebådandet. Nerven. Den dramatiska laddningen. Jag har inte läst Linde förut men känner till att hon skrev ”Norrut åker man för att dö”, vilken tilldelades Aftonbladets Litteraturpris. Det var en roman som även den fick fin kritik för sin bländande inledning.
Hursomhelst är det inte bara inledningen som imponerar. Språket är originellt med bilder som sprakar till och lyser i formuleringar jag inte kan låta bli att stryka under. Snart är sidorna fulla av blå kulspetsstreck och utropstecken. Det finns ett underliggande tryck i hur berättelsen fortskrider. Även de vardagliga tillbakablickarna mot hur hon en gång stoppade om pojken med ett täcke som föreställde en basketplan, eller hur han senare satte sig på bussen för att åka till skolan, får en särskild laddning. Vi vet ju redan hur han ska sluta, vad han ska komma att bli.
Att han har mardrömmar och tillsammans med en vän redan som liten dödar en fågel kommer inte som någon överraskning. Lika lite som att han dörren till hans tonårsrum allt oftare är stängd och att han har gott om pengar som hon, Henrietta, inte förstår varifrån de kommer. Men det finns även frågetecken. Att Henrietta inte är pojkens riktiga mamma förstår man. Hon kallar honom aldrig något annat än ”min pojke”. Hur är deras relation egentligen beskaffad och hur han hon fått vårdnaden om honom? Svaret på detta dröjer. Däremot står tidigt klart att också hon har sina hemligheter och aldrig fullt ut kan bli en i gänget på redaktionen där hon arbetar.
Eftersom kompositionen har drag av spänningsroman, åtminstone i meningen att det allteftersom kommer nya hemligheter och avslöjanden, ska jag inte orda mycket mer om handlingen. Jag nöjer mig med att berätta att besöken på fängelset, där pojken så småningom hamnar, leder till ett möte med en kvinna som också hon har en son som sitter av ett straff.
Relationen mellan straff-skuld-skam, och vad den gör med människor, är ett centralt och intressant tema. Men berättelsen blir allt mer symbolisk och dramaturgiskt twistad och till det känner jag mig mer tveksam. Det hade liksom inte behövts. Istället för att öka minskar trycket i berättelsen just av detta.
Likväl går det inte att säga annat än att Linde är en språklig virtuos. Hon har dessutom begåvning för psykologisk skärpa och livsvisdomar och levererar allt detta i koncentrerad form. Ofta klarar alltsamman på bara en eller ett par meningar. Det är snyggt och det är njutbart. Skulle jag önska mig något är det bara att Linde insåg vidden av sin språkliga begåvning och litade mer till den.