Lena Philipsson blandade 90 minuter av sårbara texter och utlämnande mellanprat med hits och larvigt snack. Bilderna är från konserten i Skellefteå.
Stora salen är fullsatt och det förväntansfulla sorlet övergår i jubel när en vitklädd Lena Philipsson kliver in på scenen.
Hon stegar vant fram till pianot och inleder med "Du är aldrig ensam" från senaste albumet "Maria Magdalena". Trots att jag saknar en relation till albumet som kom 2020 så mår jag bra av att få höra hela den samlade låtlistan under de nittio minuter konserten pågår.
Visst, det är kanske de klassiska hitsen som de flesta i publiken vill höra, men det nya materialet håller. Det spretar lite när buskisreggae blandas med sårbara texter, men Lena känns okonstlad och genuin, och jag känner hur jag tycker om henne.
Hennes humor är av den sorten som absolut kan höja stämningen i ett måndagstrist fikarum, men som mellansnack blir det lite konstigt. Men det gör inte så mycket, för det känns att hon är sig själv. Det är något ovanligt och fint.
Hon pratar om ensamhet och åldrande och blandar allvar med humor. Hon berättar hur hon ibland oroar sig över att behöva utföra Heimlichmanövern på sig själv, och hon jämför kvinnor och mäns åldrande med olika frukter. Kvinnor är som bananer – även när skalet är helt brunt och skrumpet så är de fortfarande fina och goda på insidan. Män däremot är som avokados – helt opålitliga.
Det är när hon berättar om saknaden efter sina utflyttade barn som det gör ont och det hade jag inte väntat mig av kvällen. Men när hon följer upp pratan med låten "Höra hur du mår" så måste jag erkänna att det rann en liten tår över mina luttrade kinder.
Lena Philipsson var som bäst när hon satt ensam vid pianot tycker recensenten efter konserten i Luleå.
Under hela konserten rullar projektioner i form av enorma Lenor varvat med stämningsfulla bilder på amerikanska nöjesfält och svartvita löv. Det känns märkligt först, jag har svårt att veta vilken Lena jag ska fokusera på, men efter ett tag känner jag att det tillför något.
Allra bäst är Lena när hon sitter ensam vid pianot och låter sina musiker vila. När texterna får komma fram och man anar hennes mörker. Det gör henne intressant. Trots hennes extrema proffsighet så är hon ingen paketerad produkt, hon är en komplex människa med både mörker och ljus, styrka och svaghet.
Extranummer blir inte helt oväntat "Om igen" och "Kärleken är evig", och nu står hela salen upp och dansar och ingen verkar ingen ha ont längre.
Lena Philipsson syns överallt på scenen och i bakgrunden.
Recension
Lena Philipsson
Stora salen, Kulturens hus, söndag, 19.30
Längd: Lagoma 90 minuter
Publik: Stora salen är fullsatt av en ovanligt peppad publik i övre medelåldern
Bäst: Mellansnacket om ensamhet med efterföljande ”Höra hur du mår”
Sämst: De något krystade skämten i mellansnacken.
Betyg: 4