Ett medvetandeflöde, men utan repliker, en inomsjälsig dialog runt läsningar, dagishämtningar, inköp, frukostar. Mest läsningar.
Det är den tredje dagboksdelen, den väger 1,3 kilo och utmanar naturligtvis läsarens uthållighet, den ”orena” blandningen av höglitteratur och banalitet, barnbananer och Heidegger, inköpslistor och Hegel. Ett jättearkiv med en yttre, kronologisk ordning, och en inre, associativ ordning. Staden Stockholm, olika mötesplatser och rörelserna mellan dessa, inte särskilt mycket händer, repetitioner, översättningar, böcker. Men tänkandet går på högvarv.
Läsaren har att göra litteratur av materialet, bibelpappret är taktilt förvirrande, men det sakrala ligger i Noréns inre rum, den ekande kyrkan. Den som vill letar namn och personangrepp, en annan prövar brottningen med Heidegger, en tredje njuter av samvaron med Rilke. De flesta kan samlas kring det trivsamma i dagishämtningarna, glädjen i barnets välkomnande leende. De levande är trots allt intressantare än de döda, trots de senares filosofiska dignitet.
Tonen är fortskridande ödslig, glesnande, åldrande. Kroppen ser tiden på ryggen och känner oro, ett visst sönderfall, mediciner hämtas ut. Den yttre världen är sekundär, den inre närmast oändlig och man undrar var utrymmet finns för att formulera dessa tusentals sidor. Ändå är tekniken att likna vid ett enda långt, abstrakt utkast. Skuggfigurer, antydningar, pennstreck, men aldrig konstpauser, utvikningar, utplaningsytor av förklaring eller djup.
Det är inte misantropiskt, men föraktet får stort utrymme, mot namngivna skribenter, stora kultursidor, om nu denna samtid är ensidig besvikelse, varför då så stor möda med att beskriva dess eländighet? Varför denna omsorgsfulla dokumentation över det värdelösa? Detta malande?
Ett arkiv över tiden, en bibel 20132015.