Om ens främsta kontakt med jojk skedde när Roger Pontare och hans same-gäng tog Melodifestivalen med storm år 2000 har man en hel del att hämta ur den här vackra och sevärda dokumentären.
För redan invigda är det förstås ingen nyhet att jojken är en fantastisk kulturyttring som funnits i tusentals år. Regissören Maj Lis Skaltje har filmat under sex år över hela nordkalotten och visar med stor visuell styrka upp ett varierat landskap där gamla traditioner samsas med modernt liv.
I "Jojk" redogörs för kolonialism, kraftbolaget Vattenfalls utbredning och annat som plågat samerna. Skaltje väver också in sin egen personliga historia, från uppväxten i en trygg samisk gemenskap till tiden i svensk skola och mötet med rasbiologiska teorier som så illvilligt stämplat underlägsenhet på samerna.
Vi får givetvis höra mycket jojk, vars enkla men poetiska texter fungerar som nycklar in i historien. "Jojk till fjället", "Jojk till renkalven" och den experimentella "Jojk till katten" till exempel. För ett otränat öra dröjer det innan man börjar höra de olika skiftningarna men efter ett tag lossnar det.
I filmens allra mest intressanta del förklaras de magiska aspekter som jojken också bär på. De gamla nåjderna använde sig av jojk för att kallas tillbaka från sina resor till andevärlden. Här presenteras också uppseendeväckande fakta om att samerna under 15- och 1600-talen var beryktade i hela Europa för sina magiska krafter. Och att de, som en konsekvens, råkade riktigt illa ut när häxprocesserna drog igång.
Frågan är om inte det spåret hade varit mer värt ännu mer plats i "Jojk", som är på gränsen till överlastad och hade tjänat på en tydligare riktning. Hur som helst är det för en stressad stadsbo rena njutningen att se alla vackra bilder från norr och en mycket intresseväckande inblick i en kultur som bär på så mycket rikedom. Roger Pontare i all ära, här finns mer att lära.