Litteratur
Titel: Hundnätter
Författare: Mirja Unge
Förlag: Norstedts
Det finns åtskillig sån litteratur, genren kallas country noir, konceptet troligen tanken på white trash, representation Norrland. Men just denna tröttsamma kliché drar hon upp till Infernonivå, till en besvärjelse som är så infernalisk att den bygger upp en slags värdighet åt denna fördömda bygd med sina söndertrasade människor.
Jo faktiskt, de avlägset boende i sina förfallna Per Albintorp är människor som vi, har känslor som vi, har ont som vi, dricker billigare sprit men bryr sig om som vi, gör sitt bästa med sina frontlastare och epatraktorer. Ja, alla vi med mer betydande villalån.
Det betyder inte att ljuspunkterna strålar som stjärnor där i Nadja värld, hon har återvänt från universitetsstudier i största staden och den litterära gestalten har återvänt från tidigare romaner av Unge. Nadja var fel på universitet, hon är fel hemma i byn när hon vägrar glömma tidigare övergrepp och svinerier. Hon vrenskas i den övergivna stugan där hon ständigt måste hugga ved för att åtminstone bli varm av kroppsarbetet. Existensen är grov och grå, så välbeskriven skit under naglarna har jag nog aldrig sett gestaltad i nutidslitteraturen, det är samtid som övergivits av samtiden – men, men, romanen och hela världen tycks drivas av Nadjas inkapslade ursinne, det som klavbinder oss läsare på andra sidan otryggheten; hennes vilja att leva vidare.
Det gör att hon höjer sig, inte bara över den omgivande sunkigheten utan också över oss trygga läsare som tvingas inse någonting av mänsklig storhet och förmågan att uthärda. Man vistas i den kropp som är Nadjas och känner en slags nietzscheansk kvinnovilja till liv, det hade inte Nietzsche räknat med. Hon höjer sig, hon ger sig inte av rätt ner i ovärdigheten.
Språket är drivande och brytande, syntaxen som en egensnickrad altan, detaljprecisionen otrolig med afghanpälsar, gullfiber, ullkoftor, människolukter, tänk bara - människor tillåts ha kroppslukt i en roman 2024. Det är också det språk som byn kräver och det trivs, svordomsbemängt i proportion till eländet.
Ljuset, om det alls finns, är scenerna från ungdomshemmet där Nadja fått jobb. De värnlösa ungdomarna som hon värnar, det är vackert. Och så upplevelserna av kyla och natur. Detta finns och det placerar oss i helt andra sammanhang, hinsides. Det är också vackert.