Litteratur
Gisslan
Nina Bouraoui
Översättare: Maria Björkman
Elisabeth Grate Bokförlag
Utsatt för ökad press på jobbet och för en manipulerande chef känner Sylvie hur våldsamheten inuti växer. Hon njuter av att sparka kollegor och finner källan till sin sadism och ilska i manlighetens maktposition över kvinnan. Efter att ha blivit utskälld av sagda chef är måttet rågat, och beväpnad med kniv tar Sylvie honom som gisslan under en natt på kontoret.
”Gisslan” är en psykologiskt introvert roman som bygger på en pjäs Bouraoui skrev 2015. Genom att följa Sylvies inre monolog målas ett fängelsescenario upp där Sylvies liv ramats in av manligt smidda bojor. Bunden till sin åtrå men avvisad och förnedrad i sin relation till män har 53-åriga Sylvie byggt en självbild av självhat, krav och underordning. Nina Bouraoui ryggar inte för det komplexa i könskampen, de motstridiga impulser som leder kvinnan till att förhandla med den manliga makten bara för att ändå inte få vad hon behöver. I sprickorna växer våldsamheten, som hämnd och njutning.
Trots att ”Gisslan” på ett övertygande sätt skildrar den kvinnliga psykologin i relationen till hennes manliga omvärld så undgår jag att beröras. De manliga motparter som Sylvies våldsamhet riktas mot framstår lika livlösa som vore de av papper. Maken, chefen, poliserna, den äckliga Gilles, alla framstår de som stereotypa kulisser, och de drar dessvärre med sig Sylvie i fallet. Kanske finns det en stilistisk poäng i att låta männen reduceras till samma endimensionella yta som de många gånger tilldelat kvinnan, men det gör också att Sylvies grundläggande åtrå till dem tappar sin emotionella logik och hatet sitt motiv. Jag vill tro att jag förstår Sylvie, men jag känner det inte.