Den traditionella scenen står numera oftast till sidan i den samtida scenkonsten. Är valet ett resultat av den kreativa processen eller de begränsade resurserna för den fria scenkonsten? Kanske både och.
På scenytan står tre personer och diggar bakom ett bord med en dator på, som en grupp DJ:s, med ett tomt dansgolv framför sig. Vi får välja om vi vill sitta på golvet eller på stolar och publiken gör snabbt en uppdelning, barnen på golvet, de vuxna på stolar.
”Titta Hitta Färg” bygger på precis det koncept som titeln beskriver. Genom en kort kurragömmalek leds vi som publik in i ett letande. Ett pedagogiskt val som leder oss vidare att Titta och Hitta de olika färger som kikar fram i dansarnas annars gråa kostymer medan de improviserar i den inramade ytan på golvet. För målgruppen 0-5 år är det här ett passande koncept som hade kunnat utvecklas i många fler lager än vad som delas här. Vi får en kort glimt av kopplingen mellan färg och känslor, ett område som ingen konstform kan förmedla bättre än dansen. För en ovan danspublik kan improvisationen i vissa stunder bli för otydlig och jag saknar inramningen som ett scenljus kan ge, också som en förstärkning av färgerna som lekfullt tittar fram.
Mot slutet av föreställningen blir alla som har någon färg på sig uppbjudna till dansgolvet. Barnen, som länge varit sugna på att delta, är snabba upp medan de vuxna sitter kvar och vittnar om hur vi tillåter oss att glömma nyanserna när vi äntrar vuxenvärlden.