Tag ett uppslag som doftar nyandlighet, healing, obevisbara energier, ett avsides liggande hus på landsbygden, lagom vilsna själar från olika klasser och en stor dos gudssökande i rationalismens yttersta tider, ja kort sagt, det osedvanligt flummiga alternativtänkandet, inte kan det tänkas anta formen av fascinerande läsning, övertygande gestaltning, solitt narrativ?
Svaret infinner sig i min egen upplevelse. Jag faller lika tungt övertygad för Inger Edelfeldts Fader vår som hon låter huvudpersonen, journalisten Anna, falla för den slagrörde healern Muni Ra på gården Hagbraket. Han som egenligen är Annas frånvarande biologiske far, denna stackars sökande Anna som har en milt sagt sval inställning till den far och mor som dock uppfostrat henne, men utan besittning av den där läkande kärlekskraften som formligen uppfyller rummet. Runt healern alltså, en ganska sunkig glesbygdsfigur, men skönt blåögd, precis som sin dotter, blod är tjockare än vatten. Jo, det är svårt att undvika sarkasmerna i beskrivning av scenografi och rolluppsättning.
Banalt, sa Bill, men utfallet! Fängslande och lysande, genomfört med en professionalism och den där lite framåtlutade berättartekniken som tycks alstra energi från ingenting.
Förutsättningen är förstås att varje allegorisk läsning undvikes, att varje tolkning av kärleksenergierna från en stum och slagrörd åldring och hans uttolkerska, en bitter dotter hålls på ljusårs avstånd från djupare mening och att man förlikar sig helt och hållet med denna (ordet kan inte hjälpas) broderade skröna.
Som lyckas förvandla varje samtidens nyandliga kliché till någonting anmärkningsvärt, ungefär lika ögonfängslande som gnejsbitarna som blir till smycken hos stensliparen. Inte magisk realism, inte stor epik, bara en stunds eskapistiskt trolleri, i händerna på en mycket konstförfaren författare.