I en mörk lokal, efter ett kort inhopp av förbandet Me & Skinny Joon, dånar ett helelektroniskt intro till Jenny Wilsons fredagskonsert igång. Ett gäng lysrör, utspridda över scenen i olika vinklar, börjar blinka och blixtra. På ett väldigt talande, nästintill hypnotiskt vis. Några handtrummor bryter av mitt i de syntetiska ljuden, och precis när huvudpersonen greppat mikrofonen så kommer det. Antiklimax. Belysningen i Lilla salen tänds upp och en ton ljuder – brandlarmet har gått i hela Kulturens Hus. Jenny Wilson stannar upp mitt i dansen, hon suckar förtvivlat. Det gör jag också.
En kvart senare, när publiken varit nere vid entrén och vänt för det falska larmets skull, försöker vi på nytt. Den här gången går det bättre. Kritikerfavoriten gör entré på nytt, och konserten visar sig till stor del kretsa kring hennes nya album Demand the impossible. För det mesta låter det live precis som det gör i inspelad form – bombastiskt, fylligt och stridslystet. Hennes röst präglas av krigisk inlevelse och, enligt mig, en gnutta missnöje. På gott och ont. I övrigt blandar hon tunga elektroniska beats med ett virrvarr av mer organiska instrument, och visar än en gång att hon är ett av de mer intressanta namnen inom svensk pop.
Synd då, med andra ord, att så pass få norrbottningar tagit sig tid att lyssna till hennes konsert under fredagskvällen. Uppskattningsvis ett femtiotal åskådare finns där, vilket känns lite typiskt Luleå. Lika typiskt som när ungefär samma publikmängd fanns på plats under konserten som Fever Ray (Karin Dreijer Andersson) gjorde i samma lokal för ett antal år sedan – en konsert jag minns som den absolut bästa jag hittills har sett i Norrbotten, och som för övrigt spelades in till ett livealbum. Ett av många exempel på hur dåliga vi faktiskt är på popkonserter här uppe i norr. Ursäkta klagomålen, gott folk.
Jag har aldrig sett Jenny Wilson göra en konsert förut, men halvvägs in i föreställningen får jag en känsla av att luften börjat gå ur henne. Hon ser plötsligt inte lika pigg ut längre, slutar helt och hållet med att konversera med publiken. Nu omgärdas hon och hennes musiker av en pyramid bestående av gröna laserstrålar – en mycket snygg effekt som tycks få henne att framstå som än mer sluten och introvert. Vissa av hennes låtar mynnar ut i kraftfulla och mättade mattor av ljud, där det till slut blir svårt att sortera ut musiken ur allt väsen. Danserna avtar i lokalen, och min egen upplevelse tynar så småningom bort på ett ganska märkligt vis. Mot slutet känner jag lika gärna kan gå hem och lyssna på Demand the impossible i lugn och ro.