I rädsla och kärlek är vi alla lika och vi beter oss likadant – gråter hjälplöst, skiter på oss. Och vi förråas.
I romanen möter vi en pluton danska soldater som nyligen anlänt till Afghanistan. Ännu har de inte varit i strid och de är där för att skydda lokalbefolkningen mot talibanerna. Men jargongen ynglingarna emellan är som sagt rå, kanske som ett skydd för den egna rädslan Någon far otåligt ut: ”Jag har inte kommit hit för att sitta barnvakt åt afghanska flickor. Jag har kommit hit för att slåss”. Se upp med vad du önskar dig, säger plutonens överste, Ove Steffensen, det kan gå i uppfyllelse.
Till vardags är Steffensen kommunalråd i Bornholm och det är han som ska förhandla med de lokala stridsherrarna, förhålla sig till korruption och maktmissbruk. Kulturkrocken mellan danskar och afghaner, som väl fanns redan innan soldaterna stationerades i landet, förstärks på plats. Något som framgick i den uppmärksammade dokumentären "Armadillo" för några år sedan, där ett filmteam följde soldaterna i Afghanistan i månader. Jensens krigsskildring tillför heller ingenting nytt beträffande brutaliteten och cynismen. Detta ”evighetskrig” fortsätter trots stora civila och militära insatser. Både talibaner och IS har bättre fäste i landet idag, efter det tretton år långa kriget, som officiellt tog slut i januari 2015.
Jensen har varit i Afghanistan åtskilliga gånger och han är en av de skarpaste kritikerna mot kriget. Därför är det synd att så stor del av romanen mynnar ut i ren spänningslitteratur. Även krigsdataspel har en stor roll. Spelar man inte sådana själv blir det longörer av ointresse, även om kopplingen – unga män och fascinationen för digitalt dödande är en realitet. Handlingen tryfferas nära nog med stympade lik, skottsalvor och blodiga sammandrabbningar. Vill man frossa i helvetesskildringar (som om inte nyhetsläget idag räckte till!) fungerar "Den första stenen" som en välskriven thriller. Men när Jensen skriver med hjärtat etsar sig scener som den här fast: En soldat har skjutit sin första taliban. Han är i chock över att ha dödat och över att människor är så lika. Talibanen bar en Fjällrävens ryggsäck.