Fridays, fridays fridays/Bitches like fridays
Refrängen är en aning traderad. Rebecca Blacks Youtube-monster Friday fick, när den kom för några år sedan, kritik för att ha stulit sin melodi från, vill jag minnas, Justin Bieber. Och här, i Ace Wilders Bitches like Fridays, är både text och ton i sin tur väldigt snarlika Blacks. Skillnaden är väl bara att hon, olikt de två unga nordamerikanerna, får det att låta riktigt bra.
Det har gått 25 minuter sedan Ace Wilder började spela, och de märks direkt att just den här låten – en singel från förra året – är hennes starkaste nummer. Beatet är släpigt, orientaliskt klingande, och sticker tydligt ut från ett i övrigt ganska monotont set. Texten dryper av attityd och tankarna förs oavkortat till M.I.A. – något som Wilder verkar vara fullt medveten om. Halvvägs in övergår hon nämligen tillfälligt i den uppenbara förebildens Bad girls.
Endast tio minuter senare annonseras att det är dags för konsertens sista låt. Och det känns lagom. Dels för att festivalset bör vara korta; dels för att Wilders sådant håller ett tempo som kräver att alla inblandade för det mesta hoppar upp och ned. Vilket kan vara tröttsamt efter mer än 40 minuter.
Och det råder ju ingen tvekan om vilken låt det rör sig om. Cowboygitarren som inleder årets runner-up i Melodifestivalen känns direkt igen, och avslutningsnumret Busy doin’ nothin’ blir lätt ett andra klimax i konserten. Om än inte lika starkt som det första.
”En gång till!” hörs från publiken, och Ace Wilder tar uppmaningen bokstavligt. Hon återkommer med ett kort, avskalat da capo av schlagerhitten. Och det funkar – men den korta spelningen lider av att det övriga materialet, denna fredag, inte kan mäta sig med just Bitches.