Musik
Adolf Fredriks kyrkas kammarkör i Luleå domkyrka
Dirigent: Christoffer Holgersson, orgel Markus Wargh.
Verk av: Britta Byström, Hugo Alfvén, Anders Öhrwall, Israel Kolmodin, Frank Martin, Benjamin Britten, Sara Wennerberg-Reuter, Jan Sandström med flera.
Det började med att kören gjorde entré in i kyrkan till 1600-tals visan ”I denna ljuva sommartid”. Och i därpå följande ”Aftonen” av Hugo Alfvén stod sopraner och altar längs kyrkans långväggar med tenorer och basar framme i koret. En ren njutning med varmt djupa basar och pärlande klara sopraner och altar. Välavvägt och precist i stämmornas olika partier, ledsagade med säker hand av dirigenten och körens konstnärliga ledare, Christoffer Holgersson som för övrigt gav små sympatiska glimtar och ingångar till konsertens olika nummer. Den svenska sommarpsalmen par preferens ”Den blomstertid nu kommer” framfördes i en elegant frilagd form – sedan gör sången sig förstås även alldeles förträffligt med små äppelkindade förstagluttare med glass och sommarlek i blick.
Ur Benjamin Brittens ”Five Flower Songs” sjöng kören tre stycken, bland annat en pigg och i god brittisk tradition språklekande ”Ballad of Green Broom”.
Adolf Fredriks kyrkas kammarkör bildades år 2000 och skulle nyss ha firat sitt 20-års jubileum om inte den beramade covidbacillusken hade satt käppar i notstället. Till firandet hade kören frågat Britta Byström om att sätta musik till Pär Lagerkvists folkkära bröllopsdikt ”Kärlekens visa” och lika följsamt lätt var musiken inklusive isande sopraner som skapade en spännande klangstruktur när kören nu äntligen fick framföra stycket.
Inför schweizaren Frank Martins mässa för dubbelkör bytte körsångarna raskt platser med varandra innan de fick grundtonen av dirigenten och sjöng såväl Gloria- som Credosatserna ur stycket. Och inte minst Gloria gav ett magistralt intryck men som även tydliggjorde att körsång i en pampig, ekofylld byggnad som en domkyrka i sina starka partier lätt kan bli lite... ...för massivt. För mitt öra känns de lugna, avtonade partierna i närmast legato så mycket skönare – och här briljerade kören med en imponerande änglalik musikalitet.
Jan Sandströms ”Sloabbme-Njunnje”, efter en jojk av Johan Märak, bröt lustfyllt av mot nationalromantiken, schwungfullt och intensivt.
Innan de sista sångerna framfördes spelade Markus Wargh Bachs ”Fuga i D dur” från tiden i Weimar då många av de stora orgelverken kom till runt 1710. Och med Bachs gudabenådade gung som Wargh vet att förvalta.