Är det för att avståndet mellan de bägge vännerna dras isär på allvar, eller blir Elenas vardagar med havandeskap och en begynnande författarkarriär alltför tråkiga? Eller är det återbruket av den ödesbundna kärleken (Nino) som gör att man ibland längtar rejäla överraskningar i den napolitanska kontexten?
”Den som stannar, den som går” blir bäst när den upprätthåller sig hos den som stannar, Lila. Medan Elena skriver bok, gifter sig och får barn flera trappor upp i den sociala hierarkin fastnar Lila i hopplöst proletariat på konservfabriken. Trakasserad av befäl, förbittrad av efterblivenheten, utsliten och med sönderskurna händer.
Scenerna med nyfascister och facklig kamp tillhör bokens mest intressanta, inte för att Lila är arbetarklassen hjältinna, med sin vanliga baklängeslogik gör hon allt både genomtänkt och fel. Elena blir plötsligt berömd författare, ganska motvilligt det också, men inte lika motvilligt som hon går in i äktenskap och moderskap.
Denna hennes motvilja och halvhet lyckas aldrig övertyga. En pliktmänniska med betänkligheter? En klassresenär med reservation? Vad är egentligen hennes problem när livet jämnar ut sig i välstånd och karriär? Hon framstår som obegripligt smågnällig.
Tiden är sextiotal och vänstervåg. Studentdemonstrationer, terrorism och stora diskussioner om feminism och om den bästa framtidens nödvändighet. Sextioåtta i italiensk kontext, alltså finns även nyfascister som politisk kraft, normaliteten ligger som alltid långt, långt borta.
Tonfallet är ett annat än i de tidigare delarna, mer bittert genomskådande, gentemot den allmänna retardationen, mot männens feodala maktprivilegier, deras samfällda idioti. Porträttet av Lila växer ut i total komplexitet, ett intelligensens blinda fenomen fångad i en kvinnokropp i fel tid. Om det nu någonsin är rätt tid för Lila.
Samma bitterhet förbinder alla människor, alltid tid för en sarkastisk vändning, en liten nedrighet, ett uppblossande gräl om ingenting. Ibland undrar man om det alls fanns någon enda person med normalt känsloregister i Neapel under denna tid. Ressentiment, misstänksamhet och missunnsamhet. Allt vilar under samma förbannelse.
Det händer då att romanen går ner sig, ingenting vettigt blir gjort, allting kapsejsar i asocial, italiensk individualism där ingen oförätt är för liten för att riva upp himlar och jord. Medan de stora gärna får fortleva. Den omöjliggör samhälle men möjliggör berättelse.
Som tidigare är kärnpunkterna det paradoxala förhållandet mellan de två huvudpersonerna. Deras obegripliga behov av varandra och deras begripliga aversion. Två människor som står så nära varandra slits isär till ljusårs avstånd.
Den avslutande schablontablån om kärlekens uppbrott och romantikens tolkningsföreträde förbigår jag med barmhärtig tystnad och längtar efter den fjärde, och avslutande delen av romanserien.