Litteratur
Livets tunna väggar
Nina Burton
Bonniers
Vilka är vi egentligen när djuren gör saker på ett ofta mer intelligent sätt än vi själva? Allting, ja i stort sett, förutom sådant som att skriva högt bildade essäer. Naturessäerna i ”Livets tunna väggar” är alltså läsning av det slag som förskjuter perspektivet på den egna existensen en smula, ja, de mer abstrakta tankarna kring vad det innebär att vara en människa. Efteråt har man fått ett högre motiv till varför det är rätt att släppa ut flugorna om sommaren, istället för att hämta flugsmällan. De ska studeras, inte förstöras.
Och inte bara småkrypen i sina komplicerade samhällen, myror och bin samtalande med sin kollektivintelligens om både arbetsfördelning och problemlösning. Helt klart medvetanden som sysslar med samma sak som vi själva, fast inte lika ödeläggande. Mot bokens slut skriver Burton om växterna, som har den unika livsstrategin att leva vidare fast de egentligen blivit dödade. De två lönnarna i häcken skjuter skott som galna fast jag så att säga halshuggit dem jäms med marken. Deras medvetna liv sitter i rötterna som signalerar dem att fortsätta växa; alltså innebär problemet med halshuggning inte alltid att livet går förlustigt.
Och vad ska vi kalla slemsvamparna, den där gula gelén på gamla stubbar som folktron kallade trollsmör och liknande. De kan röra sig och äta men är inte djur, faktiskt inte svampar heller och inte ens växter. De är mest en slags amöbor med utvecklade funktioner och visar hur avancerat samverkande celler kan ordna det vi kallar liv. När Burton försöker hitta sin slemsvamp efter några dagar är den borta från huggkubben.
Liv är en osannolikhet som uppstått ur grundämnenas stela system. Livets sätt att självorganisera sig har tillslut skapat en organism med en överväldigande förmåga att självförgöra sig. Riktigt så dystert uttrycker sig inte Burton på sin lysande prosa, som strömmar vackrare än en vårbäck. Hos henne är kunskapen alltid tillgänglig och i en form som är lika utsökt som varsam. Hon har en särställning som essäist mellan naturvetenskapen och humanioran och varje bok av henne är ett konstverk av bildning, etiskt förnuft och högt språk. Skapelsens krona är inte människan, det är livet själv och vackra essäer.