Det har följt henne genom åren från Jordens Vänner och mudimumsande till dagens diskussioner om klimatförändringar och artutrotning. Ofta har hon omsatt sitt deltagande i konst och bildframställningar.
Utställningen ”Se Långt” som hon nu visar på Norrbottens museum har en genomgående pedagogisk och illustrerande profil som är ämnad att väcka eftertanke. Vad gör vi med vår värld och med våra medresenärer på vårt lilla oansenliga klot i den stora rymden? Viktiga frågeställningar som Toresdotter valt som motiv.
Anna Toresdotter är en oerhört handaskicklig tecknare och målare och som arbetar i en fotorealistisk klassicerande stil. Hennes bilder bygger framförallt på linjen och ljusbehandlingen, måleriet blir mest en form av färgläggning. I den här utställningen är det miljöbudskapen som prioriteras framför de sjungande färgerna, det konstnärliga nytänkandet och de djärva poetiska sprången.
Det börjar redan i trapphuset med ett par formmässigt friare arbeten som anknyter till Therese Uddenfeldts bok ”Gratislunchen” som handlar om hur vi gjort oss oljeberoende och det fossila bränslets ändlighet.
Efter denna inledning möter vi bilder som vädjar till vårt samvete. Djur som möter våra blickar med titlarna ”Se långt - vi vill vara med I-VIII”. Här blir bildspråket sentimentaliserande i överkant. Jag värjer mig för det schablonmässiga i tilltalet, metaforerna känns väl så slitna. Sälkutens våta blick och apungens skrämda ögon för tankarna till genremålningarna av gråtande barn som var så populära under slutet av 1970-talet. Den stora målningen ”Bära eller brista” har samma slagsida åt alldaglig och redundant illustrationsbild.
Det finns ett omvänt samband mellan ett budskaps bredd och dess innehåll. Ju bredare ett budskap är ju mindre innehåll har det. Detta sett i en konstnärlig kontext kan man påminna sig Gunnar Ekelöfs ord, ”en genomskådad dikt är död”. Ett uttalande som kan överföras till alla konstarter. När rebusen är löst är den tömd på sitt innehåll, även det poetiska. Kvar blir enbart anspråken och hantverket.
I utställningens budskap ingår även frågor om vägval och ansvar. Alla är vi delaktiga i det som sker men allt är inte nattsvart, vi har ett val. Se framåt manar hon oss i ett antal bilder. I elva bilder får vi får även möta blicken hos dem som visar oss nya vägar. Det är entreprenörer och forskare som tagit miljöhoten på allvar och försöker skapa alternativa metoder för ett klimatsmartare leverne.
I målningen ”Upptrappad utveckling” som hänger på en vägg smakfullt målad i mörk ultramarin känner man igen Toresdotters äldre måleri, så även i bilden ”Ett stort steg- och nästa”. De är målningar utan tyngande övertydlighet som inte låser in tolkningarna.
I utställningen ingår även en parafras av Peder Severin Kröjers målning ”Hipp Hipp Hurra” där hon målat in sig själv på Anna Anchers plats med en liten flicka vid sin sida. Flickan tittar med fasa på det stigande vattnet som omger festbordet i det slutna rummet. De övriga deltagarna tycks omedvetna om den annalkande översvämningen och är helt upptagna av skålandet och festandet. ”Hur länge varar festen?” frågar sig Toresdotter.
I utställningen ingår även ett miniatyrmuseum inhyst i en husmodell i tre våningar. Där kan man på väggarna se små reproduktioner av Anna Toresdotters äldre målningar. I konceptet ingår även en frågesport där man uppmanas att ta ställning och göra skillnad.
Sammanfattningsvis måste man ju se det viktiga i att sprida budskapet om läget i världen samt att ta vara på våra gemensamma resurser. Det jag är tveksam till är ju om den alltmer marginaliserade konsten med sitt högst personliga tilltal är rätt medium för att driva dessa frågor och nå ett folkflertal.