Konst- och läsupplevelse som växer och fördjupas

Elin Ruuth har läst Eva-Stina Sandlings bilderbok "Älven" och finner ett poetiskt samspel mellan intrig och stämningar, form och innehåll.

Bilderboken "Älven" är en personlig och nostalgiladdad berättelse om oåterkallelig förändring, om att söka och klamra sig fast vid sin historia i ett omritat landskap, menar Kurirens recensent Elin Ruuth.

Bilderboken "Älven" är en personlig och nostalgiladdad berättelse om oåterkallelig förändring, om att söka och klamra sig fast vid sin historia i ett omritat landskap, menar Kurirens recensent Elin Ruuth.

Foto: Eva-Stina Sandling

Recension2021-06-22 16:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Bilderbok

Eva Stina Sandling

Älven

Ordfirman

”Hon sjunger högt för dom som hör / I varje ton / En hemlighet / Men faran lurar se dig för / Det är stort det som älven vet”. Så lyder en strof ur en av 2000-talets mest kommersiellt framgångsrika vaggvisor: "Uti älven". 

Kanske kom det som en överraskning för många, att Disney i storsatsningen "Frost II" lät handlingen kretsa kring ett uppdämt vattendrag och fasorna i vårt, eller åtminstone Elsas och Annas, koloniala arv. 

Men textil- och bilderbokskonstnären Eva Stina Sandling har länge rört sig i samma bokstavliga vatten: älvar som löper vilda eller kuvade, symbolmättade och konkreta genom historia och människoliv i norr.

Efter den uppmärksammade "Kälda och älgen" (2013) och "Ira lyssnar" (2019) utkommer Eva Stina Sandling nu med sin tredje bilderbok, betitlad just "Älven". Liksom i de tidigare används här en särpräglad collageteknik, som blandar fotografier från nu och då, broderi och skissartade kolteckningar. Det politiska anslaget från "Ira lyssnar" (och nämnda Frostuppföljare) finns också här, då ”främmande män” kommer med vassa störar för att mäta och spetsa den stackars älven som strax blir grumlig och brun. Jagberättaren, barnet, tvingas lämna sitt hem tillsammans med familjen när vattnet sväller över strandremsan. ”Älven drunknar”, skriver Sandling i en av många välfunna rader. 

Men framför allt är "Älven" en personlig och nostalgiladdad berättelse om oåterkallelig förändring, om att söka och klamra sig fast vid sin historia i ett omritat landskap. ”Väntade på kabbelekorna / i fyrtio år / på vårarna / bland stenarna / kommer de igen” skriver Sandling på en av bokens sista sidor. Flickan som var vän med den vilda, otämjda älven, har blivit en vuxen kvinna invid ett betydligt stillsammare flöde. Men hon bär ännu samma röda band i håret. Sätter blommorna i vas.

Är det en barnbok? Det är knappast möjligt, kanske inte ens önskvärt, att ge ett tvärsäkert svar på den frågan. Antagligen finns 3-6-åringar som skulle ha stor behållning av Sandlings poetiska samspel mellan intrig och stämningar, form och innehåll. 

Mina unga medläsare begriper just ingenting, men för mig är "Älven" en konst- och läsupplevelse som växer och fördjupas. En bilderbok som ömsint och nyfiket tar vara på mediets möjligheter, utan att låsa sig vid några särskilda föreställningar om en målgrupp. Och för den som ändå ifrågasätter bilderbokens plats i vuxenhyllan, hänvisar jag till följande citat av illustratören och författaren Per Gustavsson: 

”Alla jag känner klarar av att läsa science fiction utan att Christer Fuglesang är med.”