Litteratur
Kompromisskungen. Per-Ola Eriksson om ett liv i politikens mitt.
Lena Callne, Per-Ola Eriksson
Ekerlids
Men historiskt-arkivaliskt ville jag inte vara utan volymer som den om Per-Ola Erikssons liv, ”Kompromisskungen”.
Bondson med läshuvud och en slags passion för att ordna det offentliga. Om man som mycket ung föredrar direktsända politikdebatter i teve framför Bröderna Cartwright är man ödesbestämd. Från småbruket i Kälsjärv, över Lantbruksskolan i Piteå och Centerns ungdomsförbund nästan rakt in i riksdagen.
Nå, inte riktigt så rakt, det här är en memoar (återberättad för Lena Callne) som inte spar på detaljerna, en livslärdom erövrad efter en misslyckad dans på ett distriktsmöte i ungdomen när Eriksson förstod vikten av att minnas varenda enskild detalj i ”flödesschemat”.
Flödesschemat är därför oantastligt i memoarboken, med viss belåtenhet berättas om framgångar och motgångar, karriär, möten, möten och regeringsmakten. Slugheten anas tidigt, den olycksalige Ingvar Svanberg (s) luras att förivra sig i en debatt, förlorar humöret medan Eriksson vinner sympatierna, allt enligt plan.
Är höjdpunkten när han med Göran Persson är med och ”sanerar” Sveriges ekonomi under 1990-talet? Intressant att erinra sig, både Persson och Eriksson hade den gamla bondslugheten, långt fjärran dagens mediala smartness.
Och är inte hans minnen just ett arkiv över hur det en gång gick till; via folkrörelse och politisk organisering greppas makten, i själva riket. En slags skola som lär alla en läxa, inte riktigt som Internationalens från intet till allt, men en klassrörelsen som skapar historisk dynamik. Tänk tanken att korkade högermän och självbelåtna industrialister styrt 1900-talet för Sverige, vilken soppa, vilken möjlighet till rent engelsk dumhet inför framtidsprövningarna. Tänk bort det folkliga ur svensk politik så blir ingenting kvar.
Alltså härdar läsaren ändå ut genom hela resan: ungdomsförbundet, landstinget, riksdagen, utskottsordförande, generaldirektör, landshövding. Själva uthålligheten, kompromissmängden. Det är en text som hela tiden avdramatiserar även när det är dramatiskt, som avpersonifierar även när det var djupt personligt. Redogörelsen inväntar nästa punkt på dagordningen, och det är en mycket lång dagordning.
Allt lika jordnära, även i sorgen efter hustruns död och blindhetens hårda lott. Jordnära, hederligt, noggrant redovisat.