"Man över bord!" proklamerar Mian Lodalen och Matilda Tudor i den gediget genomarbetade och grafiskt snygga Liten handbok i konsten att bli lesbisk.
Och kortfattat vänder sig detta verk till de som tröttnat på heterosexualiteten. Till de som "är fast i något som bromsar den andliga, sociala och sexuella utvecklingen".
Lodalen (som ändå måste anses vara en av de största lesbiska ikonerna vi har i Sverige) och Tudor (forskare på Södertörns högskola och för tillfället tv-kändis i SVT Flows Flator) inleder med att konstatera att gräset ÄR grönare på andra sidan och att det faktiskt går att programmera sig till lesbisk med lite "genuin motivation".
När jag först hör talas om denna bok tänker jag att den är en kaxig blinkning. En humoristisk samling texter med den gemensamma nämnaren "lesbisk är bäst ingen protest". Och jo, lite så är det. Visst småler jag mig genom samtliga 250 sidor, men det hela är väl underbyggt av vetenskaplig fakta, statistik och undersökningar. Och en mer komplett guide till att hitta sin inre flata finns nog inte.
Den första delen av boken tar upp heterosexualiteten som dålig ovana. Ja, du läste rätt. Dålig ovana.
Här får vi veta vilka risker heterosexualiteten faktiskt innebär för kvinnan. Och då snackar vi inte bara mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Det är – i jämförelse – dåligt sex, dålig ekonomi och en jäkla massa oavlönat arbete i hemmet.
Att vara heterosexuell är enligt författarna att vara "en i gänget", något vi faktiskt tutats i sedan barnsben. Sexualupplysaren Sandra Dahlén menar i boken att heteroindoktrineringen i det svenska samhället är väldigt hård.
All denna fakta är övertygande. Men allra bäst är intervjuerna med kända och mindre kända svenska kvinnor som varvas med all tyngre text. Och otaliga är de vittnesmål som berättar om fördelarna med att vara flata. Här finns föräldrar som önskar att deras döttrar ska bli lesbiska – och unga tjejer som unisont uttrycker att de har en betydligt större frihet kring hur de kan och får vara som kvinna i relation med en kvinna kontra man.
Kanske är det provocerande – att en läggning skulle vara ett slags fritt val.
Men bortser en från – de visserligen trevliga – avsnitten med både klittfakta, konsten att slicka och en rad film- och boktips, finns det en allvarligare del där bland annat genusprofessor Tiina Rosenberg går igenom det hon kallar för den queera eller feministiska livskrisen. Personer som skaffar sig en lite mer fördjupad normkritik om sexualitet tenderar inte sällan att omvärdera sitt liv. Hela 77 procent av de som pluggade genusvetenskap vid olika svenska universitet och högskolor, omvärderade sin sexuella läggning och/eller könsidentitet efter tre terminer.
Så kanske är det snarare det det handlar om: Att kombinera teori, politik – och begär.
Ett extra plus till bokens illustrationer (många gamla, återanvända godingar) som är gjorda av bland annat Liv Strömquist, Nina Hemmingsson och Hanna Gustavsson.