Sanna Nielsen är högaktuell – hon kom som bekant trea i Eurovision Song Contest och har även hunnit med att sommarprata i år. I sitt sommarprat pratar hon om allt från föräldrarnas skilsmässa till nässelfeber i Thailand och hur hon, sedan hon var sju år gammal, har stått på scen. Men precis som hennes sommarprat inte är särskilt medryckande, allvarliga ämnen till trots, är inte hennes konsert på Hamnfestivalen heller särskilt engagerande.
Alltså: Sanna Nielsen är superduktig på att sjunga. Hon är hur erfaren som helst (CV: deltagit i Melodifestivalen sju gånger, sexton låtar på svensktoppen, arton år i branschen). Hon har ett band som är jättekompetent och tillsammans med dem så framför hon sina 14 generiska radiopop-låtar fläckfritt. I stort sett alla handlar på något sätt om kärlek och hennes scenpersona är lika okontroversiell som hennes låtar – hon uppmanar folk att klappa med, sjunga med och vifta på händerna. Hon ber folk räcka upp händerna om de "minns sin första förälskelse" och hon pratar om att kärlek kan vara både något jobbigt och något härligt. Publiken består av många barn på axlar och sollapande och halvengagerade Luleåbor.
Och det är svårt att såga eller hylla Sanna Nielsen. Hennes musik är varken bra eller dålig. Allt låter ungefär likadant. Som bäst är konserten i slutet, då hennes sex år gamla hit Empty Room spelas. Efter den kommer sista låten: självklart Undo, årets melodifestivalvinnare. Hur den var? Jovars, som resten av konserten. Hitig, radiovänlig och varken bu eller bä.