Teater
Var god dröj
Regi Ulf Dohlsten
Scenografi Mona Blombäck
Kostymdesigner Ina Andersson
Medverkande: Martin Sundbom, Maja Runeberg, Therése Lindberg, Erik Kaa Hedberg, Jonas Hellman Driessen samt studenter från Teaterhögskolan i Luleå.
Norrbottensteatern lördag 29 februari
Dessvärre bär det därefter rakt ner i kulvertarna. Komedin ”Var god dröj” är tänkt som en satir över den svenska sjukvårdsdebatten. En nog så vällovlig ambition som tyvärr står på näsan då manuset formligen skriker efter en dramaturg eller en regissör som kan tygla och hitta variation och balans i uttrycken.
Scenen föreställer en lagom tråkig sjukhussal. Dit kommer fru Bellman för att behandla en skada i armen. Hon hinner inte mer än lägga sig i sängen förrän alla, patienter som sköterskor och läkare börjar missförstå, misstolka och sjabbla bort journalerna. Det sker förväxlingar, det springs i dörrar. Men till slut får fru Bellman sin arm gipsad och – surprise surprise – fel arm. Ridå.
Jag tänker så här: har man ett manus där replikerna i stort sett inte går ut på annat än att stapla mer eller mindre välfunna missförstånd på varandra och som extra ingrediens har en gravt dement karaktär i en av huvudrollerna som konstant får allt om bakfoten, då är risken överhängande att man landar i ett slags kaosartad buskis. Vilket är precis vad som sker på Norrbottensteatern denna gång. Och det är inte teaterns starkaste kort.
Att komik är svåra saker vet vi alla. Särskilt om man vill smyga in lite allvar i anrättningen. Med en så forcerad och nästintill gapig spelstil som om det vore ett gästspel hos de Hörselskadades Riksförbund, kan jag inte befria mig från tanken om att det finns en utbredd misstro mot manuset. Att man inte fullt ut litar på bärigheten i texten. Enkom yviga gester och hög falsett är sällan ett bra botemedel.
Nu gjorde ensemblen vad den kunde. Och visst fanns det plats för skratt här och var. Visst blänkte någon scen till. Och tack och lov för Martin Sundbom vars förmåga att fysiskt gestalta sin prostatasjuke herr Granlund på det mest utstuderat raffinerade sätt när han i all sin skröplighet släpar sig ur sängen, formligen rinner ut på golvet och sen darrigt reser sig – ja, det är ett konststycke att njuta av och reservationslöst applådera.
Det är lätt att förstå och fnissa lite åt tanken att som regionalt finansierad teater gå in med sitt fulla maskineri och hålla upp en skrattspegel mot den likaledes regionalt finansierade sjukvården. Synd bara att så mycket gick på kryckor.