Musik
Norrbotten Big Band och Ellen Andersson: Broadway
Arrangör och dirigent: Mats Hålling
Kulturens Hus, lLördag 8 februari
När länsstorbandet tillsammans med vokalstjärnskottet Ellen Andersson och förträfflige arrangören Mats Hålling samlar sig till en tribut av detta fenomen blir det hela en bländande uppvisning i stilsäker professionalism som även rymmer några rediga skutt ut ur den förutsägbara jazznostalgiboxen.
Knappt har publiken bänkat sig förrän Den Stora Amerikanska Sångboken slås upp på vid gavel medelst en ursnygg sammanflätning av ”There’s no business like show business” och ”Cabaret”, späckad med svettiga trumexerciser, vesslesnabbt piano, illustra blåsgobelänger och Ellen Anderssons lika varmt inlevelsefulla som cocktailsvala stämma. Sen snurrar karusellen på, cocktaileleganta nummer där pianotangenterna klirrar som isbitar blandas med mer dramatiska diton som den suggestivt film-noir-färgade tolkningen av ”On Broadway”, med Ellen Anderssons beslöjade stämma i möte med Robert Nordmarks sofistikerade tenorsaxbröt, eller lyriska höjdpunkter som Kurt Weills gripande ”Lost in the stars” där flöjter och klarinetter tecknar en underskön stjärnhimmel, innan första set avrundas med vattenkittelvisslande scatsång, trumslammer och mer förstklassigt tenorsaxbröt i en dundrande rivig tolkning av Irving Berlins musik från ”Top Hat”.
I andra halvlek växlar storbandet från mysig ärkeproffsighet till rejäl tillspetsning. Imponering uppnås och publikhakor tappas kollektivt när bandbjässen med gäster går från att peka med hela handen mot stadsporten i Cole Porters ”Get out of town” till att uppnå gåshudszenit i en andlös version av Leonard Bernsteins ”Somewhere” där Ellen Anderssons ordlösa sång och Danne Johanssons flygelhornsljud formar en gemensam konstellation på tonernas himmel. Flämt. Efter denna urladdning höghöjdsvokalpiruettar Ellen Andersson sig genom en sjukt elegant ”The party´s over”, ackompanjerad av Michał Tomaszczyk på trombon och Petter Olofsson på kontrabas. Yes box allright. Sen samlar sig blåsproffsen för att likt djungelns kolibrier i en Disneyfilm understödja Ellan Andersson i ett nummer elegant som en lila sammetsgardin, innan kvällen avrundas med snabba svängar och en sedvanlig Håkan Broströmsk uppvisning i högtryckslurtutande. Mats Hållings försynta fråga om huruvida extranummer önskas är så retorisk som en dito kan bli, och numret ifråga sagolikt klockrent. ”Over the rainbow”. Såklart.