Tidskrift
Provins (2/23)
Nya numret av tidskriften Provins illustrerar pedagogiskt skillnaden mellan litteratur och vanlig text. En ansenlig del av bidragen, som samlas runt temat ”vila” är individualistiska, lätt glåmiga betraktelser av egna vardagserfarenheter. Vänliga i tonen, men på det hela likgiltiga, som en vanlig måndagsförmiddag på jobbet när ingenting särskilt händer och man utför det man är tänkt att utföra.
Sedan finns litteraturen, det som skär genom vanlighetens gråmassa som ett lasersvärd. Det som orkar tillföra medvetandet en dos förnyelse, uppmuntran, insikt, kanske t.o.m. skratt. Ett bidrag som färdas vägen till det litterära är Pia Mariana Raattamaa Viséns sidor om ett bastubad, en fullkomligt alldaglig händelse, men efter en viss startsträcka upphöjd av den språkliga kraft som gör att snöns kyla och bastuns hette känns även i läsarens kropp. Någonting jag inte visste om bastubad blir berättat, någonting om författaren, en sinneserfarenhet som är värd läsningens besvär.
Kanske, tänker jag, är det problem nutidslitteraturen ska komma över motsättningen mellan individualism och allmängiltighet? Eller möjligen bara valet mellan ljummen artighet och förmågan att tala tydligt?
Tydlig stämma och humor har också Mikael Yvesand, luleåfödd och ändå humoristisk i ett bidrag om sin egen intressanta bortgång. Elin Bengtsson skriver absolut lovande poesi med dikten ”I mitt ansikte – ditt”, Björn Larssons minnen av en excentrisk fader är avvägt drastisk. Absolut mest läsvärd bland de sjuttio sidorna är Lars Landgren. ”Sova i hundra år” är intellektuellt frenetisk och undviker de teoretiserande fällorna genom högt tempo och distans. Om kulturarv i nedrasade uthus, om historiens smatterband av intryck och behov av analys. En fantastisk text, jag menar - litteratur.