När världens yngsta och nordligaste symfoniorkester intar Kulturens Hus bjuds på en mäktigt flammande klangbrasa som värmer kropp och själ i novembermörkret. Nordnorsk Symfoniorkester drog igång 2009 och har basläger i såväl Bodø som Tromsø. Under sprudlande oortodox ledning av Christian Lindberg ger styrkorna sitt yttersta under två timmar. Det här är klanger som i det närmaste tar fysisk gestalt, blir möjliga att röra vid, dofta och smaka på, med Lindberg som mästerkocken som med stor passion smakar av.
Att kvällens första rätt blir något av Norges nationalkompositör kan tyckas förutsägbart, men Edvard Griegs ”Hyllningsmarsch” ur orkestersviten från ”Sigurd Jorsalfar” tillhör tack och lov inte de Grieg-alster jag förätit mig på genom åren, och blir i sin stämningsmättade pampighet en perfekt inledning på kvällen.
Från en skandinavisk nationaltonsättare till en annan, och även i detta fall - Jean Sibelius – noterar jag tacksamt att orkestern undviker att pracka på oss de mest söndertjatade tongångarna. Violinkonserten från 1903-05 är ett eldprov för varje violinist som kvällens solist Benjamin Schmid klarar med glans, allt medan orkesterklangen flödar fram som tung mörk olja i en pipeline av genomskinligt konstglas. Och som trevlig skrytbonus bjuder dessutom Schmid efteråt på en liten improviserad solouppvisning på en "publikhaktapparaktig" nivå av virtuositet.
De nationalromantiska bjässarna i all ära, det vi får oss till livs efter pausen blir utan tvekan kvällens stora behållning. Allan Pettersson är troligen den största och mest kompromisslöse symfoniker vårt land begåvats med, och hans välbekanta sjunde symfoni från 1966-67 är en närmast existensiell upplevelse. Själv får jag nog gå till Messiaens uppståndelsemusik ”Et exspecto resurrectionem mortuorum” för att hitta något som ens snuddar vid att med samma allvar, kraft och nyansering gestalta de riktigt stora frågorna. Anförda av trombonernas ödesmättade h-mollackord gestaltar orkestern med smattrande pukor, mäktigt blås och nervdallrande stråkar livets kamp som till slut får mynna ut i något fridfullt och nåderikt; i sitt mörka myller känns stycket som levandegörandet av en av Boschs helvetesmålningar, eller av den detaljrika texten i ”Divina Commedia”. Efter denna musikaliska skärseldsvandring finns inte mycket att tillägga, och vi får efter massivt applåderande lugna sinnena med ett extranummer i form av en skojig liten bagatell i racerfart. Härligt!
I en tid när orkestrar krisar och läggs ned på löpande band gör de nordnorska filharmonikerna tvärtom, ger järnet i sin mission att sprida kopiösa mängder välljud från baserna norr om polcirkeln och ut över världen. Det tackar vi för!