Konsert
Norrbotten Big Band under ledning av Joakim Milder
En tribut till Tim Hagens och Örjan Fahlström
Kulturens hus lördag 19 oktober
En entusiastiskt förväntansfull publik mötte herrarna Örjan Fahlström som ledde bandet 1989-96, Tim Hagens som hade samma roll åren 1996-2010 samt den nuvarande maestron Joakim Milder när de i tur och ordning rattade ett disciplinerat storband.
De trenne herrarna har satt sina spår i bandets utveckling från tiden i Boden när man blåste taptot för rekryterna till dagens finslipade orkester med internationellt rykte. Och kvällens konsert gav små, små hintar om de respektive bandledarnas musikaliska preferenser. Kul så långt och amerikafödde Tim Hagens berättade på en charmig svenglish om sina första lärospån hos Stan Kenton, jazzpianist och orkesterledare over there. Och kvällens första låt var en falsettstudsig och lätt dissonant komposition ”Buh” där Fahlströms vibrafon gav låten en astral lyster.
Joakim Milder gav sin tribut (det blev många ryggdunk och lovord under kvällen) till sina föregångare i låten ”Predecessor” med trombonsolo samt fjärilslätta flöjter och det var som att en frisk sunnanvind for genom orkestern. Mycket snyggt och Hagens sordinförsedda trumpet förskönade ytterligare med ett rakt och rent spel, bräddfyllt av trygg musikalitet.
I Hagens ”Future North” blåste Håkan Broström nästan skallen av publiken i ett rasande rivigt solo på altsax. Imponerande. Lägg därtill Britta Virves pianospel där snygga ackord varvades med drillar och ”bopiga” tonslingor med ekon från Dave Brubeck. Örjan Fahlström komponerade i somras två stycken till konserten uppe i Tärnaby. Dels ”Hommage till GB”, alltså Gary Burton, amerikansk vibrafonist och Fahlstöms stora idol. Dels ”Francis paraphrace” efter en annan gigant, den belgiske kompositören Francy Boland, han som var ena delen av The Kenny Clarke Francy Boland Big Band som även turnerade i Sverige på 60-talet. Två låtar med flödande vibrafonspel.
Norrbotten Big Band mullrar bra, precisionen i och mellan sektionerna – något Joakim Milder jobbat stenhårt med att sublimera – funkar. Soloinsatserna är oftast drivande och meningsfulla. Ändå väcker en kväll som denna just behovet av en mer varierad tonbild hos orkestern, olika tempi, överraskande attacker. Ty oändligt är orkesterns äventyr!