Borta är Garbos trånande blickar i filmen från 1935 när Orionteatern gestaltar den litterära Anna Karenina, fritt efter Leo Tolstoy.
Teater
Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina av Tone Schunnesson.
Regi: Ragna Wei
Scenografi: John Engberg
Koreografi: Lidia Wos
Medverkande: Emma Broomé, Freddy Åsblom, Martin Luuk, Rebecca Kanelid & Rafael Pettersson
Ljus: Marta Khomenko
Musik: Christopher Lancaster
Sagateatern i Boden 12 oktober
Orionteatern från Stockholm turnerar i länet i Riksteaterns regi med ”Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina” av Tone Schunnesson fritt efter Leo Tolstoy. Och nog gnistrade det om henne på Sagateatern i Boden i torsdags.
”Alla lyckliga familjer är lika varandra men den olyckliga familjen är olycklig på ett speciellt sätt”. Så ungefär börjar Tolstoys tegelstensroman från 1877. I Orionteaterns uppsättning naturligtvis nedbantad för att i Ragna Weis regi sätta strålkastaren på Anna Karenina och Vronsky (Freddy Åsblom) och deras kärlekssaga. Så hur funkar ”Anna Karenina” för vår tid? Jo, alldeles utmärkt i Tone Schunnessons smarta transformering av den smått ikoniska societetsdamen som lever i ett dötrist förhållande med strebern Karenin – i rollen Martin Luuk; spelevinkigt snustorr. Borta är Garbos trånande blickar i filmen från 1935 – in med kåthet och raka rör.
Och det är det totala fysiska utspelet som berör – en slingrande erotisk dans där åtrån formligen pyr. Hela första akten är ett enda lyckorus sedan balen i Moskva där Anna Karenina kommenterar mötet med Vronsky med ett för Schunnesson typiskt språkbruk: ”Där kommer trubbel”. I centrum står eller snarare snurrar Emma Broomé i glittrig aftonstass. Hon har ett helt avskalat och naket utspel som fick mig att tänka på när salig Lena Nyman dansade in på Kungliga Dramaten i Stockholm med sitt fränt raspiga lingo. Emma Broomé är en fröjd att skåda och ensemblen backar henne förträffligt.
Frågan om fri kärlek är bärande i uppsättningen "Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina".
Efter paus, när smekmånaden är över och kärleksparet ska försöka hitta en vardag, då mals de ner av en omgivning som helt enkelt inte står ut med deras fria lycka bortom all borgerlig konvenans. Så den fråga föreställningen ställer om fri kärlek, om det är känslan och inte förnuftet som ska tillåtas styra måste nog besvaras med ett: ja, det vete fan, lätt är det inte. Den Sankt Petersburgska aristokratin fördömer även Anna Karenina i rollen som mor, att hon försakar sin son Serjozja för kärleken till Vronsky. Och man frågar sig om det hänt så mycket där på 150 år. Det är sällan fadern som skambeläggs när ett barn försummas.
Det är en tät uppsättning med mycket skuggor och speglar som skvallrar om hemligheter och baktaleri och där Dolly i Rebecca Kanelids känsliga tolkning förmedlar ett slags normativ mänsklig röst. Och när Anna Karenina väl mött sitt öde framför tåget hör vi Rafael Pettersson ånyo slå släggan i städet – en osynlig arbetarklass som fond för överklassens lekar. Det är snyggt.