Litteratur
Kajsa Ekis Ekman
Om könets existens
Polaris
Vår syn på könet har förändrats. Från att ha räknats som biologiskt faktum har könet i dag blivit en känsla, ett privat projekt som vi kan definiera och forma som vi vill. Begreppen ”biologiskt kön” och ”genus” har fått sällskap av det nya begreppet ”könsidentitet”. Framstegen inom plastikkirurgi och hormonella behandlingar gör att vi kan flytta oss mellan könen på nya sätt. I navet för denna nya syn på kön finns transsexualiteten som blivit det undantag som utgör regeln. Det är från denna utgångspunkt Kajsa Ekis Ekmans nya bok ”Om könets existens” tar avstamp.
Genom att syna samtidens uppfattning om kön som något vi själva bestämmer vill Kajsa Ekis Ekman göra läsaren uppmärksam på hur denna syn omformar normer inom bland annat vården, fångvården, jämställdhetsarbete och administrativ statistik inom staten.
Boken har väckt stor debatt och har kritiserats för att vara transfobisk, vilket inte är ovanligt när det kommer till invändningar mot samtidens syn på kön. Sant är att Ekis Ekman gör onödiga snedsteg som får att boken tappa i trovärdighet. Att på basis av de undersökningar hon hänvisar till exempelvis hävda att samhälle och stat byter kön på homosexuella för att göra dem till heterosexuella är under all kritik och direkt ohederligt. Här ekar det hejvilt av konspirationsteorier och Ekis Ekman passerar här gränsen för det olämpliga. Att driva tesen om transsexualitet som en smitta på den sociala medie-plattformen Tumblr är också att gå på mycket tveksam is. Det torde väl inte vara konstigt att människor i internetåldern samlas för att stödja varandra i frågor som är svåra både att bära och diskutera? Att se detta som en ekokammare för online-baserad transradikalisering kräver mer på fötterna än Ekman har.
Hennes diskussioner kring åldersgränser inom vården är däremot relevanta. Vidare är kapitlen som behandlar hur den nya synen på kön påverkar kvinnofrågan och feminismen intressant, och det blir tydligt att det är detta som boken egentligen handlar om och att det är denna fråga Ekis Ekman vill driva. Ekis Ekman är arg å feminismens vägnar, och det är också den ilskan som driver hennes resonemang. Ilska är dock ofta ett tveeggat svärd när den används som retorisk motor.
Ekis Ekman tar i denna bok till storsläggan och ställer sig på barrikaden för en av århundradets mest kontroversiella frågor. I sin hårda argumentation tappar hon dock ögat för nyanser och, stundtals, för lämpliga slutsatser i relation till faktaunderlag. När man filosoferar med hammaren händer det att man slår även sig själv på fingrarna. Den hårt polemiska tonen gör inte ”Om könets existens” någon tjänst dessa gånger och det sker på bekostnad av bokens generella kvalitet I sin illa dolda vilja att kritisera tappar boken sin kritiska skärpa och röjer något unket på botten. Istället för ett allvarligt menat intellektuellt samtal om könets beskaffenhet driver Ekis Ekman en hårt formulerad tes, även hon primärt driven av ideologi (feminismen).
Mer än polemik och "vågade" insinuationer är det kanske en sansad och öppensinnad debatt som behövs inför samtidens, det ska medges, ostadiga teoribildning om kön. Ekis Ekman gör helt rätt som ifrågasätter validiteten i hållningen kring könsidentitetens essentialism och de stereotypa könsrollernas fördummande återkomst inom könsdiskursen. Att flera politiska partier också förordar ett borttagande av åldersgräns för irreversibla och invasiva behandlingar med svag uppföljning och dåligt underbyggd evidens som bedrivs inom vården för könsdysfori bör också diskuteras. Här torde det väl finnas rum för medicinskt kunniga att tydligare träda fram i debatten?
Jag håller med Ekis Ekman i att samtidens teorier kring kön bör diskuteras mer, vilket ett giftigt klimat och allmän ängslan över att stämplas som intolerant de facto just nu förhindrar. Ingen teori står över kritik och samtidens flathet inför könsfrågan gör ingen någon tjänst. Att ifrågasätta konsensus gällande olika aspekter av könsidentitet kan inte bli synonymt med att vara transfob. En könsteori som gör anspråk på att vara universell och som tjänar till att rita om hela kartan för hur alla människor förhåller sig till könsbegreppet måste kunna stå pall för kritik och gå segrande ur sansad diskussion. Annars är det inte mycket till teori. Kajsa Ekis Ekman gör en del intressanta iakttagelser i denna riktning, men i termer av att hitta gemensam mark för allvarligt menad debatt är fronlinjerna dessvärre på förhand dragna. Ekis Ekman har frågat vem som vågar stiga fram och diskutera. Inget fel med diskussion, men att kasta handsken i annans ansikte är inte nödvändigtvis det bästa sättet att lösa epistemologiska problem.