Först ut är Norrbotten Big Band och gravt mysfaktorhöjande veteranjazztrollet Claes Jansson, en avspänt småknarrig folkhemscrooner med ena foten i Rat Pack-Las Vegas och den andra i Hasse & Tages, Beppe Wolgers’ och Gals & Pals´ 60-tals-Sverige. Att Ray Charles är Janssons husgud är liksom ställt bortom allt tvivel och här bjuds på högklassiga, om än inte hyperoriginella, tolkningar av klassiker som ”I got a woman”, ”Hallelujah I just love her so” och en klockren ”Georgia on my mind”, ljuvlig som en sommarkvällsvandring i Savannah. Några svenskspråkiga dängor gör kvällen komplett, däribland en fin Billie Holiday-hyllning och ”Ett ord till mina polare”, denna tubastompiga uppmaning till hädangångna musikantbekanta att för bövelen sluta upp med att dö en stund. Att komma förbi och lira istället för att ligga under jorden och nynna på en blues eller sitta på molnen med varsin hela booze.
En stund senare gör medborgare Ronny Eriksson entré med ett ”Kamrater, mötesdeltagare”, fastställer dagordningen och drar, ackompanjerad av gemytligt strängbändande parhästen Leo Holmberg igång en halvannan timme lång, smågruffig kärlekssång till Norrbotten. Ett glesbygdscredo och en blues från det bakvatten där man sitter och håller sig för skratt och framtiden kommer litet senare än annorstädes. Där byar förtvinar under lönsamhetens bannstråle medan det högljutt flosklas om att hela Sverige ska leva. Men där vädret ibland är bra och bäcken full av foreller.
”Midsommar” av Svanavattnets starkaste lyriska stämma, Helmer Grundström, blir hos firma Eriksson-Holmberg till en härlighet av slidebluesig rang och här dansas som en fjäril och stings som ett bi när råsopar delas ut till vita kränkta män och nyliberaler som tycker att det minsann måste löna sig att vara rik. Skratten haglar från publikhåll men i alla skämt finns bottensatsen av ett lika poetiskt som melankoliskt allvar och en medkänsla med dem av livet kantstötta - den utvisade femåringen vars metspö aldrig ska greppas av hans små händer, eller farmodern Matilda i en vrå på daghemmet, nynnande vaggvisor för sen länge uppväxta barn och ständigt bekymrad över vatten som ska hämtas ur brunnen och stinna kojuver som ska tömmas på mjölk. Och apropå det, hur ljuvligt trösterik är inte sången från kornas himmelska ängder, ett somrigt Samarkand, lika rikt på klöver och timotej som fritt från konstgödsel och becquerel. Där handmjölkning är vad som gäller och kalvar varken blir till sylta eller frikassé. Det ni.