Teater
Köp hjärtan
Manus: Vanna Rosenberg i samarbete med Jonna Nordenskiöld
Regi: Vanna Rosenberg
Medverkande: Karin Paulin och Tomas Isacsson
Scenografi/kostym: Mona Knutsdotter
Mask: Isabel Löfgren Roberts
Ljud: Daniel Fröjd Wasberg
Ljus: Mikael Söderstjerna
Norrbottensteatern, lördag 14 oktober
Hon var omåttligt populär på sin tid, en tröstande glädjespridare av format, ändå är det med ett mollackord föreställningen slutar. Gåtan Ulla Billquist har levt kvar alltsedan hennes död blott 38 år en sommardag 1946, som chockar en hel nation, men där press och myndigheter genast lägger locket på – det ryktades nämligen om förbjuden kärlek, om självmord. Usch och fy, sådant vill vi inte veta av.
Pjäsen berättar en rak kronologisk historia om Ulla Billquists brokiga liv med en till synes ständig känsla av osäkerhet om den egna förmågan, trots alla framgångar med sånger som ”Räkna de lyckliga stunderna blott”, ”Hur har du det med kärleken idag?”, ”Världen är full av violer” samt förstås ”Min soldat” där publiken bjuds in att sjunga med i refrängen ”någonstans i Sverige”. Karin Paulin har full kontroll på sina uttrycksmedel och har gjort sin research. Vi hör små fina vibraton i Billquists anda, hon rullar snyggt på R:en i hjärta och smärta så som sed var på den tiden. Och hon fraserar elegant men det vet vi ju sen tidigare att hon kan. Tomas Isacsson sekonderar snyggt inte bara på pianot. Han får – lekfullt – ikläda sig rollen som allehanda män Billquist hade kring sig inklusive lite publikfriande buskis. Tre gånger gifte hon sig, inte alltid av kärlek. Så varför? Kanske som en täckmantel för att slippa alla frågor i en offentlighet som plågade henne, där hennes inre känslor skaver av att aldrig få luftas.
Efter paus skärper föreställningen tonläget, vi får fler och fler pusselbitar till hennes persona. Bland annat en snygg blinkning till Hasse Ekmans filmpärla ”Flicka och hyacinter” som bygger på Ulla Billquists tragiska död. Vi ser förälskelsen i Zarah Leander och leken med identiteter som ”Olle” och ”Axel” på hemliga ”frigjorda” klubbar, undan samhällets kvävande dubbelmoral. Givetvis måste allt detta ha tärt. Hennes liv speglas i sångerna som jag tyvärr tycker vi får höra för lite av, sångnumren klipps ofta raskt av. Det blir aldrig snuttifierat men farligt nära.
Det är ändå en komplex bild av en fullfjädrad artist som växer fram. Delvis ett offer samtidigt som hon hade beslutanderätt kring texter och musik. Föreställningen når på slutet in i kärnan av gåtan, i smärtan när Karin Paulin sjunger några strofer ur Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer” och sambandet mellan musik, text och Billquists liv ges ett slags begriplighet.