När introt börjar lägger sig det högljudda sorlet och det är som att Kiruna håller andan. Det vibrerar i luften, av förväntan och längtan. Hon är här igen. Här i staden som är vår, i staden som vi har slitit ut så många skor. Ut på scen kommer någon sänd från ovan. Okej, nä. Men det känns så när hon kommer ut i en rymdoutfit som skulle fått prinsessan Leia att rodna och gör hennes signatur-move - höftrörelserna som man bara kan försöka efterlikna.
Hela Ferrum-parken är fylld med människor i alla åldrar och när låten "Kurt Cobain" öppnar alltihopa så spelar det ingen roll att det är en av hennes nykläckta. Och det händer igen, igen och igen - fansen dånar i takt med resten av låtarna från hennes senaste album ”Fiender är tråkigt".
”Ta det lugnt men inte för lugnt” säger hon åt den övertaggade publiken i ett försök att minska trängseln. Men det är ingen som vill lugna ner sig, basen och hennes röst skär igenom alla filter - de vill fortsätta skrika och få utlopp för varje textrad som kryper in i benmärgen.
”Varje gång jag kommer hit så får jag så himla mycket minnen". Och det är exakt vad Veronica Maggio ger oss när hon kommer hit, minnen. Hon går igenom hela spektret från att vara 17 år och vilja bryta sig lös till att hädanefter vilja vara bra för någon och någonting större. Veronica Maggio är större. Känslorna spretar åt alla håll. Till och med de som har en aning för hög promille i blodet får tillgång till alla sina sinnen. Jag vill dansa, bråka, hångla, gråta, skratta och ligga i fosterställning på samma gång. Den enda röda tråden är känslan av att vilja ha mer. Går det att känna så mycket på en och samma gång undrar ni? Ja, om man står i Ferrum-parken en fredagskväll klockan 22.21 och lyssnar på Veronica Maggio så gör det det.
Till tonerna av "Sergels torg", lagom till textraden ”..nu faller regnet över oss", så öppnar sig himlen och symboliken är ett underbart, pirrande faktum. Är det värt att dö för? Nja. Men jag tror våra hjärtan blöder, det är ingen som har händerna i fickorna och ALLA bryr sig.