Känner mig som en nybakad student när jag lyssnar på "Longing"

Otröttlige Erik Westberg presenterar en ny cd ”Longing” med körmusik av högromantiskt slag där hans vokalensemble som vanligt levererar sånglig urkraft.

Erik Westbergs vokalensemble har kommit ut med en ny CD - ”Longing” med körmusik av högromantiskt slag där hans vokalensemble som vanligt levererar sånglig urkraft, menar recensenten Andreas Hoffsten.

Erik Westbergs vokalensemble har kommit ut med en ny CD - ”Longing” med körmusik av högromantiskt slag där hans vokalensemble som vanligt levererar sånglig urkraft, menar recensenten Andreas Hoffsten.

Foto: Pär Bäckström

Recension2024-12-04 13:10
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Musik

Longing 

CD utgåva med Erik Westbergs Vokalensemble

Först som sist, känslan av precision infinner sig omedelbart vid lyssnandet till ”Longing – Between Silence and Song is Love” med Erik Westbergs Vokalensemble. Det är inte utan att man kan känna sig som en nybakad student med studentmössan på svaj en ljum vårdag någonstans längs Fyrisån i Uppsala vilket i min värld är något av körsångens Mecka. 

Med detta sagt hade jag ändå önskat en lite mer varierad kompott, något som sångligt stack ut mer radikalt från den gängse körrepertoaren. Rent musikaliskt handlar det om pendlingar mellan det kraftfulla och det tassande lågmälda, allt interpunkterat med isklara sopraner och basar som ligger och mullrar vaggande mjukt så att säga i fonden. Det är förvisso snyggt och det finns några nummer som lite grand ändå sticker ut.

Som exempelvis letten Peteris Vasks ”The Fruit of Silence” med sitt rofyllda vemod och ett uppiggande pianoackompanjemang med tydliga ekon från Arvo Pärt. Vidare Agneta Skölds vackra ”Där blåklinten slog en bro” som bygger på naturlyrik av Harry Martinson. Men inte minst unge Alvin Vikmans ”The Japanese Seasons”, fyra årstider i stilla reflekterande sånger varvade med lustfyllt sprittande glädjestänk. 

Det är tveklöst en fördel när man hör vad körer sjunger. Så är dock långtifrån alltid fallet. Men Valborg Aulins ”2 choruses a capella” rymmer en lågmäld, närmast försynt innerlighet. Och man hör texten.