Teater
Kameliadamen producerad av Riksteatern i samarbete med Helsingborgs stadsteater
Folkets hus, Saga, Boden, 10 mars
Arrangörer: Bodens riksteaterförening
Medverkande: Jakob Eklund, Jacob Ericksson, Evamaria Björk
Manus och regi: Sunil Munshi, fritt efter Alexandre Dumas d.y.
Från början en roman av Alexandre Dumas d.y men kanske mest känd som opera – ”La Traviata” av Giuseppe Verdi. Själv såg jag som 16-åring av någon outgrundlig anledning filmen ”Kameliadamen” med Greta Garbo i regi av George Cukor. Runt om i bänkarna grät kvinnorna ymnigt, inte en torr näsduk i sikte när Garbo dör i slutet. Och hon visste hur man dog snyggt på film. Och nu på Saga i Boden – återigen med 95 procent kvinnor i salongen och stående ovationer. Olycklig kärlek har sin obetvingliga lockelse.
För regi och manus står Sunil Munshi som bearbetat berättelsen och förlagt den till nutid där Marguerite från boken döpts om till Marcus och är en dragqueen på en sunkig klubb dit fotbollskillen Andreas söker sig av skäl som aldrig riktigt klarnar. Men samma story om kärlek, mod och längtan i botten – klädd i ny kostym. Och med tanke på den politiska hysterin kring sagoläsande dragqueens så är tajmingen inget att klaga på.
Jakob Eklund och Jacob Ericksson som Andreas respektive Marcus spelar fram den tragiska historien med bravur. Och mycket i själva dialogen är välavlyssnat och piggt, tryfferat med kvicka och mer eller mindre cyniska one-liners. Ty sådant är livet; ”Vi fyller verkligheten med rosa fluff för att orka med” som den lika dödsmärkte som desillusionerade Marcus summerar.
Men varför söker Andreas upp en dragqueen? Vad är det som lockar? Marcus kallar honom i sin tur en ”smygis”, som ännu inte vet att han är gay. Som hukar i garderoben. En smått klassisk kliché. Men det dröjer inte länge förrän Andreas bekänner sin kärlek till ”Kameliadamen”. Väldigt plötsligt och inte särskilt väl underbyggt. Som rent pjäsbygge hämmas föreställningen av väl många snäva kurvtagningar förutom en del billigt publikfrieri. Å andra sidan, den i god mening enkla berättelsen är som gjord för publiken att fylla i med av sina egna minnen under livets gång, vare sig de gått i dur eller moll.
I ett försök att lägga en förklaring till Andreas agerande söker hans fru Katarina, i rollen Evamaria Björk, upp Marcus för att vädja till honom att ”släppa” Andreas. Att deras kärlek – i ljuset av Marcus långt gångna cancer, är omöjlig.
Det slutar naturligtvis inte lyckligt. Men det blir ändå ett slags arbetsseger i en pjäs som trots sina brister berör i kraft av ett hudnära spel.